Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Unionskrisen, en röst från Norge - 2. Riksrätten och kompromissvilkoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda delar tills vidare under hand kunde blifva eniga, ty
venstern kunde icke låta anklagelsen bero, så länge ingen
säkerhet fans, allra minst då yttersta högern icke hade
understödt uppskofsförslaget. Om alla vilkoren — sättet
hvarpå statsråden, utan förödmjukelse för någon af
statsmakterna, kunde vara närvarande i tinget — afgångna
statsråds valbarhet — deras’ lagbestämda pension — upp- ’
lösningsrätten — rådde ingen oenighet. Allt berodde
på ministéreförändringen, men denna kunde som sagdt
fordras blott af båda partierna i förening, den framlades
alltså som en uppmaning till det konservativa partiet.
Allt gälde således ministéren; det var formela svårigheter,
alla ha medgifvit det, men öfvervinnas kunde de och
ställningen var alltså den: Från det liberala partiet antagliga
vilkor, från konungamakten tendens att gå in på dem; om
högern vet man nu, att ett afgjordt flertal af det lilla
partiet inom stortinget också var för en öfverenskommelse.
Det var från den norska regeringen motståndet utgick:
högern har icke dolt att det var från en representant som
i synnerlig grad representerar statsminister Selmers åsigter
och en af ministérens yngre medlemmar, motståndet kom.
Onsdagen den 11 april reste konungen från Kristiania efter
2V2 månaders vistelse i Norge, villig att komma tillbaka när
hans närvaro blef nödvändig; ännu efter afresan band sig det
liberala partiet genom protokoll af 13 april vid de nämda
vilkoren och utnämde två fullmäktige. Regeringen sökte
ingen förhandling, riksrätten var oundviklig. .
Riksrättens laglighet har blifvit på det våldsammaste
bestridd. Domarena ha blifvit tillropade vid sin själs
salighet att icke döma. Prester ha iklädt sig sin fulla värdighets
ornat för att till och med inför individer hota med
“dödsstundens fasor“. Jag är viss på, att många i all ärlighet
anse saken förfärlig, jag är också viss på att många inom
högern — jag har sjelf hört dylikt — blott hånat
majoriteten i tanke om att riksrätten icke skulle bli handling, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
