Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Det gamla och det nya. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till förökandet af de lidelser, som det tyckes vara hvarenda
ny romans syfte att väcka eller bearbeta.“
Man må fråga, hvilka denna unga riktnings bärare,
mot hvilka en allvarlig granskare uttalat dessa hårda ord,
aro. Den så kallade nya riktningens bäste män äro, så
vidt jag vet, främst Ibsen, Elster, Topsöe och Jacobsen, öch
dernäst Kjelland och Schandorph, på sätt och vis äfven
Drachmann — och numera kanske äfven Lie. Men huru många
af dessa kunna känna sig träffade af granskarens
förebråelse? Han liksom mången annan menar med den nya
skolan endast dess hänsynslösa öfverdrift, sådan den framträdt
en gång eller två, men granskarens förebråelser, skarpa öch
hvässade, falla på samtidens alla bästa skalder, och derför
är hans dom öfver den nya riktningen lika haltlös som
oberättigad och vilseledande. Icke sant?
Men kom nu ej och påstå, att dessa mina ord skola
innebära ett anfall mot den kritiska granskningen i
allmänhet i Sverige, ej heller att de syfta på dem, som våga hysa
en annan åsigt än nedskrifvaren af dessa rader. Jag aktar
hvarje ärlig öfvertygelse och hvarje fritt och manligt ord.
Men de som endast se bistra ut derför att något nytt vågat
uppstå och hotar att växa dem öfver hufvudet, de som göra
allt för att undertrycka vår svenska literaturs naturenliga
utveckling och som troget dölja ungdomens förtjenster,
utbasunande dess fel och hånande dess sträfvan, mot dem
är det en pligt att hvässa sina vapen och hugga in efter
tästa förmåga. Det blir intet annat än sjelfförsvar.
Skolan upphöjer sig sjelf, påstår man, kanhända med
skäl. Utan tro på sin sak vinner-man ingen seger. Och
Ti tro fast och säkert att den ’svenska literatur, som ännu
ej sett dagen, skall växa upp ur den riktning, som nu
kallas den nya och Jom kanske felar i ett och annat, det är
möjligt, ja till och med säkert* men som likväl bär inom
sig en lifskraft, som måste glädja oss, och ett allvar, som
lofvar något. Låt vara att det är ofullgånget, att förmågan
ibland har stäckt vingarna. Literaturdonjarne borde ha en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
