Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Björnsons sista stycken. 2. Over ævne. Af Anselmus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den är förbunden att uppenbara sig på detta sätt.
Kristendomen är lif men ett särskildt, ett högre lif. Detta
högre lif har endast ett sätt, hvarpå det kan Uppenbara sig:
undret. För allas ögon måste detta under ske. Hvarom
icke har kristendomen ingen framtid. Redan nu slocknar
tron af brist på under. Redan nu skapar hvarje form af
ett innerligare kristligt lif ett mysterium omkring sig. Man
uppfinner under, så nödvändiga äro de. För att
tillfredsställa sin hunger efter under, bedrager man sig sjelf.
Det är undret, har Björnson sagt i denna pjes, som
är beviset för kristendomen.
Det vill säga: icke det naturliga undret, de under, som
vid hvarje steg i naturen och i verlden möta oss, men det
under, som icke eger någon motsvarighet i de vanliga
förhållanden, det rena undantaget från den naturliga
ordningen — det är detta, som är det enda beviset för
kristendomen, som ju derför också kallas med ett ännu
egentligare namn uppenbarelsen. När kristendomen nu icke
längre är uppenbarelse, hotas derför dess bestånd. Kan
der-emot en företeelse uppvisas, som endast inträffar inom den
troende kretsen och som alltid inträffar der men aldrig
annorstädes, då är kristendomens öfvernaturliga ursprung
åtminstone för de lättrogna konstateradt.
Det har alltid varit en stark dosis olja på trons lampa,
så fort menniskorna trott sig finna sådana-särskilda tecken.
Och teologerna hafva ständigt, trots alla spiritualistiska
försäkringar, att denna fråga efter tecken och under blott är
bevis på ett gröfre uppfattningssätt, alltid återkommit till
undret, alltid i förtäckta ordalag åberopat undret och
allt-jemt sträfvat att visa, att undantag göras för Guds barn.
Om icke den teologiska uppfattningen hvilade på undret,
hvad skulle då bönen tjena till?
Att tron på undret skall vara denna mäktiga häfetång ♦
för den religiösa känslan är ju också naturligt. Det
betecknar nämligen sammanhanget mellan de kristnes Gud
och hans barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
