Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna verldsförbättrare. Af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träffar, ”ty de ha ju den stora obestridliga fordelen att vara gamla
och, hvad bättre är, pröfvade — snart i hundra år!” Med den der
pröfningen torde det dock icke vara långt hunnet, men derom
nämner författaren ingenting.
För att kunna draga fram felaktigheter i inrättningarne, de
rätta sjukdomsorsakerna, måste August Strindberg, s&som han sjelf
förklarar, ”göra sig skyldig till et$ ännu värre brott än att angripa
personer, nämligen att angripa samhället.” Han tyckes dermed
erkänna, att han förut hållit sig mera till personer, samt att han
anser detta mindre ”brottsligt”. Det ar nu hans sätt att se saken.
Många hafva dock ansett, att August Strindberg i sin otvivelaktigt
ärliga strid mot hvad han funnit vara orätt låtit inverka på sig allt
för mycket af omständigheter, som äro mera personliga än nyttigt
kan vara för en verldsförbättrare.
Att han med så stor uppmärksamhet iakttagit det allmänna
missnöjet, torde väl icke sakna allt samband med att han sjelf länge
varit enskildt missnöjd. Detta är ganska naturligt och träffas väl
.hos många flera än honom, utan att tillvaron af det allmänna
missnöjet derför kan förnekas eller på något sätt förminskas. Det är
lika naturligt, som att de hvilka icke hafva någon anledning till
enskildt missnöje ofta ej kunna begripa, att ett allmänt sådant
verkligen finnes. ”När det”, för att ännu en gång anföra Almqvist,
”icke svider hos dem eller deras närmaste grannar, så kunna de
icke begripa, att det svider någonstädes. Få de höra en klagan
omtalas, så utropa de sådant för en nyck allenast och afvisa
mensk-lighetens suck med den visa anmärkningen, att det der är något,
som icke bör svida.
Det kan ju icke nekas, att det ofta funnits ”indignation”, en
riktigt gripande indignation i August Strindbergs diktning, men
den har tydligen icke sällan hafb sin orsak i diktarens enskilda
motkänslor mot enskilda personer. Att detta med bestämdhet kan
sägas om hans uppträdande i ”Nya riket”, torde väl icke af någon
sakkunnig bestridas, ej ens af författaren sjelf. I den boken och ty
värr äfven i många stycken uti hans sistlidet år utkomna ”Dikter”
har indignationen gält enskilda, af hvilka författaren ansett sig på
något sätt förnärmad. Det kan endast vara partiska beundrare till
hvad pris som helst som kunna frikänna författaren i det afseendet.
Just till följd af denna enskilda olust och detta begär att
hämnas enskilda, kanske ofta inbillade oförrätter har August
Strindbergs opposition rört sig inom en ganska trång krets och ej sällan
förfallit i det småaktiga. Han har icke haft tillräckligt omfattande
blick, enär han varit för mycket sysselsatt med det som närmast
omgifvit honom samt först och främst med sitt eget jag. Ett min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
