Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Moderna verldsförbättrare. Af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är en af de väsentligaste orsakerna till missnöjet. Men äfven •
annan orsak gifves: *kulturen, hvilken egentligen börjar med
städernas uppkomst, är endast detsamma som lyx; och med lyxens
tilltagande har brist på nyttigheter uppstått, hvartgenom åter
kultur-menniskan samtidigt hafver det mest bekymmersamma lif, omgifven
af en lyx, som hon betalar med öfver ansträngning. Kulturen har
genom lyxen pressat ut de gamla kulturländerna, så att de redan
länge måst införa en del af sina nödvändigheter från andra
länder, under det att de sysselsätta sig med lyxproduktion hemma.
Detta skall således föra till ovilkorligt förderf. Men August
Strindberg är icke någon absolut pessimist, såsom redan visadt är,
icke en Edvard von Hartmann eller en Arthur Schopenhauer. Han
tror, att samhället kan botas, och slutligen tager han fram
botemedlen ur sin bakficka. Hvilka äro de? Jo: 1) Arbetets mindre
utsträckta delning (= erjelfhjelp); 2) Samhällets rättvändning, så att
det nyttiga kommer öfverst, hvarigenom lagen om det sociala anse*
endet kommer att omgöras (= sjelfstyrelse); 3) Hushållning,
hvar-vid särskildt bör fästas afseende på naturkrafternas användning (=
lyxens hämmande). v
Dessa botemedel öfverraska kanske dem som väntat sig en
hästig och fullständig underkur, ty de äro hvarken nya eller
synnerligt radikala. Men August Strindberg har aldrig utlofvat några
- underkurer. Värre är, att botemedlen förefalla något oklara, och
utläggningen, som sedan kommer, är ej heller mycket upplysande.
Om man fäster sig blott vid ”arbetets mindre utsträckta delning”, sk
säger förslagsställaren sig dermed mena, ’’att kulturmenniskan ifrån
att uppfostras • till en detalj, en krympling, som söker sitt
lefnads-mål i att samla kapital för att undgå arbetet, uppfostras till sådant
arbete, hvaraf hon säkert kan lefva, med bibehållande af kroppens
alla färdigheter oeh dermed själens.” Detta är mycket oklart, och
icke ens en antydan, huru botemedlet skall tillagas, finnes i August
Strindbergs receptbok. ”Gör dig oberoende af befordran”, utropar
författaren, ”af arbetsgifvare, som i sin tur äro berpende af
efterfrågan, af kapitalet, som kan förlora sitt värde, af äran, som är en
dikt, af socialt anseende, som är ett misstag, och lef för dig och
det kommande slägtet; utveckla alla din kropps och själs krafter
och blif en sund, fullständig menniska, och slägtet, ja, det sjuka
samhället skall bli sundt.’7 —–-Godt! Uppmaningen är nyttig,
men hon saknar anvisning till tillämpning. Huru skall sjelfhjelpen
åstadkommas? Ar det nog med att menniskan icke uppfostras till
”specialist”? August Strindberg tror* ju, att arbe tet’bör hafva ei>
”mindre utsträckt delning”. Man har dock hört andra föreslå, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
