Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Från de anklagades bänk: E. G. Geijer, H. B. Palmær, Vilhelm von Braun och August Strindberg för religionsbrott inför verldsliga åklagaremakten - Åtalet mot E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandena äro, märkvärdigt nog’sedan detta skrefs,
icke mycket förändrade i * detta afeeende i vårt land. Vi #
behöfva icke säga, hvarpå vi härmed syfta, men innan vi
öfvergå. till dagens “cause célebre“ skola vi redogöra för
några bland de märkligare bland liknande föregående mål.
.Vi lemna härvid ur räkningen irrlärighetsmålet mot G. J.
L. Almqvist, eftersom detta icke utagerades inför verldslig
myndighet, utan inför Upsala domkapitel. Att börja med,
stanna vi vid
• v /
Åtalet mot E. G. Geijer.
♦
Det märkligaste af de åtal för religionsbrott på grund
af Tryckfrihetsförordningens 3:dje paragraf, hvilka sedan
denna förordnings antagande egt. rum, *är anklagelsen mot
vår frejdade häfdatecknare och tänkare Erik Gdstaf Geijer.
I sin år 1820 utgifna bok “Thorild, tillika en filosofisk éller
ofilosofisk bekännelse“ hade denne yttrat: “Läran om tre
personer i en gudom förefaller mig som en olycklig
metafysisk spetsfundighet och tillika såsom en början till den
för kristendomen främmande polyteism, som genom jungfru
Marias och helgonens tillbedjande i romerska kyrkan
ytterligare utbildades... Trefaldigheten hörer till Guds
uppenbarelse i tiden, ej till det eviga väsendet.“ Och på ett
annat ställe i samma bok: “Kristendomen är den enda
konseqventa och lefvande monoteismen, nämligen då läran
om de tre personerna i gudomen utgår; hvilken ock gifvit
anledning till den krassa idéen om försoningsläran, att den
andra personen i gudomen skulle med att offra sig sjelf,
försona och tillfyllestgöra den första personens straffande
rättfärdighet.“ Dessa satser fann då varande hofkansleren
G. af Wetterstedt så stridande mot den evangelisklutherska
läran, att han öfverlemnade boken till
justitiekanslersembe-tet för vidtagande af laga åtgärd; hvarefter justitiekansleren
E. J. Bergenschöld anbefalde stadsfiskalen G. A. Ekström i
Upsala att uttaga stämning på författaren hos Gonsistorium v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
