Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Från de anklagades bänk: E. G. Geijer, H. B. Palmær, Vilhelm von Braun och August Strindberg för religionsbrott inför verldsliga åklagaremakten - Åtalen mot Palmær och Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dare! måste jag utropa tillbaka. Vi äro allesamman utan
berömmelse inför Gudi, säger den heliga skrift. Gör herr
von Hartmansdorff anspråk på Vår Heires aktning, vare
hans sak. — Sedan jag nu, purikt för punkt, bemött Aktors
anmärkningar, skall jag göra en förklaring, som måste
förefalla den vällofliga rätten ganska öppenhjertig och ganska
ovanlig, den nämligen att mitt försvar, såsom bevisning
be-traktadt, är hjertans enfaldigt, lika enfaldigt, som Aktor£
memorial. Det kommer sig af flera skäl. Först deraf, att
Aktor nödgats å sin sida att angripa, och jag å min sida
att försvara ett skämt, såsom hade det varit ett rent allvar.
- Vidare deraf, att en dikt, en lek af fantasien, blifvit dragen
inför civil, i stället för en estetisk domstol. Vidare deraf,
att då man är i delo med herr von Hartmansdorff, blir
man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man
handterar sot. Vidare deraf att all bevisning är olämplig
af satser, som ligga inom intuitionens områd#. För den,
som ef inser, att en gång ett ar ett, blir ett bevis omöjligt;
för den, som inser satsens sanning, blir* ett bevis
öfverflö-digt. Det är således min tro, att jag icke med mitt försvar,
sådant det hittills visat sig, lyckats att om min oskuld
öf-vertyga en enda som ej var öfvertygad förut. Lyckligtvis
finnes en 3:dje § i vår nu gällande Tryckfrihetsförordning,
som stadgar, “att vid pröfningen af en skrift eller ansvaret
för densamma de, på hvilka en sådan pröfning ankomma
kan, hellre böra fria än fälla, alltid mera fasta sin
uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets
lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet,
och alltid utan rättighet att draga obestämda slutföljder af
uttrycken“. Det är till denna paragraf, som jag hänvisar
de blifvande jurymännen, fullt förvissad, att hvar och en,
som genomläser den åtalade artikeln, måste inse, att dess
“åsyftning“ ingalunda varit gäckeri med Guds ord. Här
borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors
memorial, hvilket jag önskar få besvara med några få, men
allvarsamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
