Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Albert Gellerstedt, en literär studie af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
Många af dessa tankar äro gamla, många af dessa
motiv nötta; men det är just det största beviset på det
ursprungliga och gedigna i Gellerstedts skaldekynne, att
han gör möglade tankar skinande och skrumpna ämnen
friska och nya. Han är stundom föråldrad till innehållet,
han är alltid ny i framställningssättet. Det förra lånar
han ofta från andra, håll, i det senare är han alltid sig
sjelf och ingen annan. Han ratar de stereotypa natur-
föremålen, han tager hvad han ser. Derigenom blir hans
diktning konkret och får färg. Han kan behandla många
ämnen, som ingen annan skald skulle våga sig på utan
att misslyckas. Han kommer oss’ alltid att tro på, att
han sett och känt, hvad han skrifver, han gör alltid
intryck af att vara ärlig och att dikta ur sig sjelf.
Det är naturligt, att en skald, hvars väsen är sinnets
blidhet, skall i sin diktning med förkärlek vända sig till
blomsterverlden; det är lika naturligt, att en skald, för
hvilken allt lefvande är besjäladt af samma ande, samma
kraft, samma lif, kan i växtlifvet se en symbol af menni-
skolifvet, och att en skald, som i all yttre skönhet endast
ser ett hölje för en inre, ständigt söker uppspåra den
tanke, den vishetsregel, som är dold under former och
färger. Naturen är för Gellerstedt en spegelbild af hans
eget lif; den lär honom lifvets. sanningar.
Han ser, att tisteln bär taggar och blommor, och
tisteln har sagt honom, att han bär taggarne mot våldet,
blommorna för sorgen och armodet. Han har lärt, att
solen speglar sig mera rent i den stilla vattenpussen än
i det upprörda hafvet, och deraf vet han, att ett lugnt
sinne återspeglar allting renare än den böljebrutna ytan.
Han har sett, att hägg och rönn och björk och ek fälla
sina blad, under det att gran och tall och en och mossa
hålla färgen, och deraf sluter han, att lifvets allvar varar,
då dess lek förgår. Liksom svalorna qvittra på telegraf-
tråden, genom hvars undertråd sorgeposten ilar, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
