Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Strindberg och qvinnofrågan, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skydd mot sin mans misshandlingar! Men hvad kan polisen
göra till det? Mannen får en varning, eller blir i ytterst
svåra fall, om han lyckats halft slå ihjel sin hustru och ej
frågat efter föregående varningar, dömd till fängelse. Hur
länge bär icke en sådan qvinna i tysthet sitt lidande, innan
hon kan besluta sig för att vädja till domstolen! Det bär
emot i det längsta att uppträda mot sin man inför rätta, att
ropa ut sitt hemlifs alla olyckor inför en nyfiken,
sqvallersjuk åhörareskara. Men till sist kommer en dag, då hon ej
kan uthärda längre, då det påkostande steget tages. Om hon
så lyckas bli qvitt sin plågoande för en tid, så blir det
ekonomiska resultatet, att hon, ofta med en tafrik barnskara,
är hänvisad att uteslutande lefva på sitt alltid uselt betalade
arbete, eller blir kastad till fattigvårdens hjelpsamhet.
Och med sådana fakta dagligen för våra ögon vill
Strindberg söka inbilla oss, att sträfvan för qvinnans frigörelse är
»en aristokratisk rörelse, en politisk öfverklassrörelse»! Att
qvinnofrågan endast rör kulturqvinnan! Nej, och tusen gånger
nej. Just de råaste formerna af mannens tyranni i
äktenskapet förekomma ju, som man kan förstå, inom de lager,
hvilka samhället ej brytt sig om att rädda från råheten.
Lagstiftningen behöfver lika väl ingripa för att värna
arbetarehustrun mot alla slags öfvergrepp, som för att gifva
»kulturqvinnan» en oberoende ställning.
Jag vill här endast antydningsvis beröra den allra värsta
formen af underklassqvinnans rättslöshetstillstånd i det
nuvarande samhället: prostitutionen. Att Strindberg kunnat
blankt glömma bort dess tillvaro, när han skref sina nyss
citerade ord om att qvinnofrågan blott rörde kulturqvinnan,
visar bäst huru föga genomtänkt hela hans angrepp varit
från början. Ty som något annat än glömska kan jag icke
anse, att han alldeles förbisett hela den vigtiga sida af den
moderna qvinnorörelsen, som afser att bekämpa detta
samhällsonda och att rädda dess offer. Här är ej platsen att
ingå på någon undersökning huruvida icke federationens
sträfvanden varit allt för ensidiga, och om ej rörelsen skulle
ha vunnit på att predika en mindre asketisk, d. ä. onaturlig
moral, för båda könen, och syssla mindre med frälsningen
af Magdalenornas själar. Men alldeles oafsedt hvad man har
för tankar härom, lär väl ingen kunna förneka, att
prostitutionen, sådan den för närvarande med en viss grad af nödvändighet
består, i och för sig är ett fruktansvärdt sjukdomssymptom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
