Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Strindberg och qvinnofrågan, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos samhället, och att deras sträfvanden, som gjort till sitt
lifs uppgift att bekämpa detta onda och lindra de olyckor
det för med sig, äro i högsta grad behjertansvärda, vare sig
man nu anser de föreslagna medlen härför vara verksamma
eller icke. Att underklassens qvinnofråga skulle vara löst
i ett samhälle, der underklassens qvinnor i tusental offras
åt prostitutionens Moloch, är en sats så absurd, att den blott
behöfver uttalas, för att vara dömd. Säkert skall äfven
Strindberg vid närmare besinning vara villig att medgifva,
att här ännu finnes ett ofantligt verksamhetsfält för den
rörelse, som afser att lyfta qvinnan upp öfver hennes
nuvarande ställning.
Tvärtemot hvad Strindberg påstått, ha vi sålunda sett
att qvinnofrågan icke är en öfverklassfråga. Den har intresse
för hela det qvinliga slägtet, för arbeterskorna minst lika
mycket som för medelklassens qvintior. Försöker någon att
vrida bort saken, så som vore meningen att skapa lärda,
könlösa vidunder, till hjelp åt öfverklassen att tygla massorna
med religion och välgörenhet, nåväl, må då angreppet riktas
mot vrångbilden och förfalskningen, men icke mot hela
qvinnorörelsen. Ingen verklig vän till denna skall hafva
något att invända mot att den befrias från en del tvetydigt
påhäng, från entreprenörer, som förfuska och förfalska dess
egenskap af radikal frihetssträfvan, från »Tidskrift för
hemmets» religiositet och frökenaktiga sedesamhet, eller från
federationsverksamhet à la Feilitzen. Den sortens
emancipationssträfvanden kunna med fullt fog stämplas som
reaktionära, men det är fruktansvärdt orättvist att med dem inbegripa
i samma fördömelse, för att taga Strindbergs egna exempel,
Ibsens »Dockhem» och fru Agrells »Dömd».
I dessa båda arbeten är det emellertid fråga om
kulturqvinnan och hennes fordran på likställighet med mannen.
Men, säger Strindberg, kulturqvinnan är icke förtryckt;
tvärtom är det hon, som tyranniserar oss.
Som en sådan paradox, framslungad utan hvarje bevis,
endast skulle kunna väcka åtlöje, beledsagas den af ett antal
uppgifter, hvilka äro ämnade att tjena den som stöd. När
en herre sitter på en soffa, och det kommer ett fruntimmer,
stiger den stackars slafven upp. Slafven måste följa sin
herskarinna hem om qvällarna, fast han kanske bor åt ett
helt annat håll. Förlofningstiden är en öfningstid i
betjentfärdigheter. O. s. v. Hvad göres oss mera vittne behof!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
