Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3—4 - Strindberg och qvinnofrågan, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är också en fullblodsreaktionär, då han kategoriskt hänvisar
alla qvinnor till äktenskapet eller åtminstone till barnaföderi.
För de många, som af en eller annan orsak under nuvarande
förhållanden förblifva ogifta, eller hvilka i äktenskapet icke
få barn, har han trots sina beklagande ord intet förbarmande.
De räknas icke med. »En barnlös qvinna är ingen qvinna»,
skrifver han på ett ställe. Men då trots Strindbergs förbud
ett antal sådana qvinnor våga existera, så är det också ej
mer än rätt att äfven de få möjlighet att ta sig fram i
samhället. Och det är både naturligt och rättvist, att
emancipationssträfvandena särskildt fäst uppmärksamhet vid dessa
från äktenskapet afvisade qvinnor, ty deras lott var förut
kanske allra mest beklagansvärd. Utestängda från de allra
flesta sysselsättningar, af lag eller sedvänja, af samhället —
liksom alla qvinnor ännu i denna dag! — lemnade utan
undervisning, tvungos de att konkurrera med hvarandra i
några få, uselt lönade och temligen föga aktade yrken, som
guvernanter, husmamseller o. dyl. Var det väl underligt,
att qvinnorörelsen, då den ändtligen började, stälde bland
sina främsta mål att vidga arbetsfältet för dessa qvinnokönets
olyckligast lottade medlemmar? Kan detta verkligen vara
något som förtjenar att mötas med talet om afvikelse från
naturen? Skall qvinnorörelsen stämplas som onaturlig, derför
att den tar hänsyn till att det i verlden finnes både gifta
och ogifta qvinnor, qvinnor med barn och qvinnor utan
barn?
Hvad åter de gifta qvinnorna beträffar, torde nog för
dem i allmänhet gälla hvad Mill yttrat och Strindberg citerar,
att den lämpligaste arbetsfördelningen i äktenskapet är, att
mannen skaffar i huset hvad som behöfves och hustrun
drager försorg om användandet deraf. Jag sade i allmänhet;
ty denna regel får naturligtvis icke blifva ett band på
särskilda anlag hos hustrun, och undantag, betingade af hustruns
större förmåga än mannen att underhålla familjen, böra
tvärtom allt talrikare förekomma, ju friare qvinnan kan röra
sig på arbetets fält. Så fattad tror jag icke, att denna af
Mill förordade arbetsfördelning skall möta motstånd hos
någon af de »moderna slafvinnorna», som de af Strindberg
hånfullt kallas. I sammanhang härmed vill jag erinra om,
att socialisterna, hvilkas konseqventa radikalism i
qvinnofrågan torde vara höjd öfver allt tvifvel, just i familjens
intresse motsätta sig det öfverhandtagande långvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
