Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - En episod från Victor Hugos unga dagar, af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
Det-är den episoden. ur Hugos lif jag ville berätta — icke
för Er, herr redaktör, icke heller för andra som : läst fransk
litteraturhistoria och -som lika väl som jag känna hvad Victor
Hugos maka, hvad Théophile Gautier, Lindau eller vår utmärkta
svenska Hugobiograf, P. A. (fru Pauline Kronberg, född Ahlberg),
haft att berätta om denna sak, ty för dem innehålla de föl-
jande bladen intet nytt, utan för dem, som icke känna närmare
till denna intressanta händelse i vårt sekels literaturhistoria.
Den gamla fransk-klassiska stilen — -vi känna den alla
från vår egen 1700-talsliteratur. Den hade gjort sin goda ger-
ning, hade i många afseenden skaffat ordning, reda och klarhet,
en viss enkel skönhet på områden der förut kaos herskat, men |
så småningom hade "hennes ordning blifvit pedantisk, tryckande |
bojor hade lagts på fantasin och i de flesta länd, der den fransk-
klassiska stilen varit allena herrskande, hade man lösryckt sig
från inflytandet af detta tvång.
Men i Frankrike herskade; stödd på traditionernas makt,
den gamla stilen allt framgent åtminstone inom tragediens om-
råde och äfven när man, såsom fallet var med t. ex. Joseph
Chenier, under revolutionstiden sökte ingjuta nytt innehåll, fri- |
hetsstormande innehåll i sorgespelet, så göts det nya vinet på
de gamla flaskorna.
Under - revolutionstiden hade man för resten annat att
tänka på än: reformer i vitterhet, »Inter arma silent leges» heter
det, och det gäller väl också om den vittra lagstiftningen. Men
så kom det nya århundradet med Chateaubriand och madame
de Staöl och i deras spår följde den franska nyromantiken.
Redan år 1827 i förordet till Cromwell hade Victor Hugo vecklat
ut det banér som var nyromantikens stridsfana, hade han fram-
lagt de geniala paradoxer om motsatsernas tragik, om det gro-
teska o. 8. v. som blef nyromantikens dramatiska kodex.
Men sjelfva" dramat Cromwell var helt och hållet ospelbart.
Om det är sannt, att Talma önskat utföra hufvudrollen deri
och att blott hans död hindrade detta, så får man dock antaga
att det endast var på grund af en lös bekantskap med stycket
— kanske blott på grund af hörsagor, som han hyste denna
önskan och att i allt fall den icke skulle hafva kunnat satts i
verket.
Cromwell blef i hvarje fall blott till i bokform och dess
största märklighet ligger i dess utmanande företal, genom hvilket
Hugo vände sig till den allmänhet som särskildt intresserade
sig för ästetiska frågor och som här ville göra gällande teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
