Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - En episod från Victor Hugos unga dagar, af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för dem okända dramat af Cromwells författare. - Cromwells
företal var för dem Sinais lagtaflor — och de brunno af begär
att bekämpa perukväldet. De lyssnade med spänd längtan
efter Hernanis horn. Att få vara med vid slaget, att få kämpa
i salongens hörn för den goda saken, det var deras dyrasté
önskan, deras högsta ärelystnad. Och tillfället erbjöds dem.
Det var Gérard de Neval som samlade den wungdom-
liga skaran af målare och skriftställare — flertalet ännu ej
myndige — som utrustade dem med röda lappar med inskriften
Hierro (järn) såsom igenkänningstecken och manade dem att i
striden vara tappre och trogne. Bland dem var också i främsta
ledet Théophile Gautier.
För denna käcka skara af »Hugolatres» existerade — skrif-
ver Gautier — det blott två sorters menniskor: flamboyants (de
flammande, blixtrande) och grisätres (de gråaktige), de förre
föremål för deras kärlek, de senare för deras motvilja.
De ville lif, ljus, rörelse, djerfhet i tanke och utförånde,
återvändandet af renaissansens och den sanna antikens tidehvarf.
Så stundade då den 26 februari 1830, »den dag som skall
med eldskrift vara inristad i nyromantikens häfder och som
afgjorde öfver de unge kämparnes hela framtida lif».
Den unga skaran ville komma tidigt in för att hinna
ordna sig riktigt bra till striden. De stälde sig alltså i kö
redan förr än qvällförsäljningen började, ja t. o. m. redan klockan
1 på middagen. De, som -spatserade förbi ’Théäåtre frangais,
kunde vid middagstid se en skara ungdomar af ett mäkta un-
derligt utseende stå der två och två. Théophile Gautier påstår
den vanliga skildringen af dem såsom vildt klädda, med långt
skägg och långt okammadt hår, i äfventyrliga kostymer —
matrosblusar, spanska. kappor, västar å”la Robespierre, medel-
tidsbaretter 0. 8. v. vara betydligt öfverdrifven. »Det var inte ’
Attilas hunner som lägrade sig framför Théäåtre - Frangais,
snuskiga, vilda, ruggiga och råa, det var framtidens riddare,
vackre, frie och unge. Visserligen hade de hår — man kan
icke födas med peruker — och mångas föll ned. i lockar, några
buro små mustascher, andra helskägg; sant är, att dessa-»tan-
kens stråtröfvare» i sin påklädning icke liknade notarier utan
att i deras: drägt herskade den individuella smaken och en riktig
känsla för färg.
Emellertid — faktiskt är att de tycktes de förbigående
borgarne vara ett underligt slägte — ej minst Théophile sjelf,
som . var ett hufvud högre än de andra, klädd i sin ryktbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
