Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Synpunkter, något om författare och granskare, af en observator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INENS PT NNE NOTE
638
under intryck af den stämning, som diktat dem, och
tryckta, innan manuskriptets bläck ännu hunnit torka, de
bli alltid kännetecknande för sin författare. Just af dylika
utkast utan stora anpråk och på hvilka naturligtvis ej samma
omsorg kan vara nedlagd som på mera utarbetade afhand-
lingar, sluter sig granskaren till intryckets spänstighet, upp-
fattningens lif och blickens skärpa hos den skrifvande, liksom
äfven till den ursprunglighet, den skrifvande pennan eger.
Granskaren — och i ännu högre grad tviflaren — gör ganska
oväntade upptäckter ibland under dessa undersökningar.
Han kan finna omedelbart friska små utkast, som kanske
öfverträffa hvad samma penna skrifver med större anspråk,
men han kan också med förvåning höra, att svaga skizzer,
alldagliga i stilen och påvisande allt annat än skarpsin-
nighet, äro skrifna af aktade, ja ryktbara och beundrade namn.
(6
Vare sig man skrifver större, djupare anlagda verk eller
småsaker, kan man ej egna nog omsorg åt sin stil, kan ej
vårda den tillräckligt, ej ställa nog höga fordringar derpå.
Af hvarje frisk vilja, som ger sin kraft till det stora sam-
fälda arbetet, ha vi ju rätt att fordra, att han skall lägga
något nytt till allt det gamla, som fans före honom, friska
upp det med sin ungdomliga ursprunglighet. Först och
sist naturligtvis i innehållet, — men äfven i formen.
Det är ej fråga om att rusa sig af språkets välljud,
att, hänryckt öfver förmågan att kunna fånga dessa toner
och kunna sjunga dem ut öfver en verld, fly bort från det
verkliga till tonernas blomsterland.
Det är ej fråga om att ställa sig öfver sin samtid eller
utom den, tvärt. om att vända sig just till den och säga
det bästa man kan säga på det bästa möjliga sätt, att måla
hvad man målar med dess egna färger, med verklighetens
egna lokaltoner, sedda af individens öga.
Men just detta, att alltid lämpa stilen efter innehållet,
är något, som författarne ofta försynda:sig emot. En och
annan, som skrifver personligt, tar sin uppgift så, att han
skrifver så som han talar. Han sätter sitt jag i främsta
rummet, i stället för att han borde helt och hållet underordna
sig under det han skrifver. j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
