Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - »Hur man gör godt» (drama af fru Edgren), af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680
i dag». Detta finner det fina sällskapet vara alldeles i sin ord-
ning. Baron v. Dähring är naturligtvis, detta säges icke, men
förstås inunder, en månggiftsnatur och en sådan är icke tillräk-
nelig, om han också förför hundratals flickor och bringar olycka
1 lika många familjer. Det förklaras af många bland samtidens
praktiska filosofer vara något fullt tillåtligt, helt naturligt, och
sättes af åtskilliga moderna samhällsförbättrare in bland vilko-
ren för det sanna framåtskridandet. »Societeten» är så benägen
att i dylika fall foga sig efter filosoferna och gifver samhälls-
förbättrarne rätt åt minstone i det afseendet, skulle de ock i
alla öfriga förklaras skyldiga till lifstids straffarbete.
Men friherrinnan v. Diähring är sannolikt en engiftsnatur,
ty om henne vet man ingenting annat, än att hon är något nyckfull
men också mycket välgörande, hvarpå finnes bevis i fröken
Blanka v. Dährings "vackra och älskvärda person. Det friherr-
liga paret har haft ett barn, men det har dött, och då var
friherrinnan genast benägen att såsom sitt eget barn upptaga en
flicka, till hvilken hennes man är far, men till hvilken han, och
naturligtvis ännu mindre friherrinnan, icke står 1 någon förplig-
telse, ty baron hade gift bort flickans mor med »någon handt-
verkare» och gifvit honom pengar för att han skulle göra barons
f. d. älskarinna till sin hustru. Al rättfärdighet var således
uppfyld. Lilla Blanka adopterades af sin egen far och sedan
hon varit försummad och vårdslösad under hela sin barndom,
fick hon i friherrinnan den ömmaste mor.
Friherrinnan v. Däihring är en något själfvisk, men visst
icke elak människa. Hon tror sig älska sin mans barn alldeles
ofantligt, förklarar sig anse adoptivdottern såsom egen dotter och
är på fullt allvar rörd öfver sitt eget ädelmodiga handlingssätt
samt hoppas, att Blanka, som nu är fullväxt och redan gjort
lycka i »societeten», skall belöna henne för alla stora uppoffrin-
gar, hvilka i sgjälfva verket dock ej äro andra än inbillade.
Utom detta stora prof på välgörenhet, visar friherrinnan
många andra. Hon deltager i alla basarer, men har lärt Blanka
att icke »gå själf omkring i husen» och öfva barmhertighet.
Man kan ju skicka sin hushållsmamsell. Mellan herrskapet v.
Dihrings och fattigt folk ligger konvenansens stora svalg.
Genom den uppfostran hon efter sitt tolfte år fått i baron
v. Dährings hus har Blanka förvandlats från en stackars slink-
unge till en fin och förnäm dam, hvilken redan afskyr »pöbeln»
och ej vill påminnas om det fattiga hem, i hvilket hon tillbragt
sina barnaår. Hon tål aldrig, att man med ett ord vidrör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
