Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Emile Zolas »Germinal», anmäld af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Germminal”:
Några anmärkningar öfver Emile Zola och hans sista verk.
Af Oscar Levertin.
Hur många år var det icke som Emile Zola var vår »hvita kritiks»
ständiga »béte noire», på hvilken den litet då och då utöste. sin vyredes
skålar, syndabocken, på hvilken hela den realistiska literaturens synder
skulle läggas; hur många år var det icke som de offentliga omdömenas
män, blott de nämde hans namn, korsade sig i dygdig och ideel harm
och med sjelfbelåtenhetens feta leenden på sina läppar utropade: si, vi
äro icke som den publikanen. Så ropade de och fortsatte som förut att
vara fariséer. Och den goda och beskedliga publiken, som icke kände
mer af Zola än hans Nana, tänkte sig denna förskräckliga Zola som en
lastens och smutsens koryfé, och de refvo upp stenarne ur gatläggningen
och slungade dem mot den ensamme mannen, liksom de gjorde det mot
d:r Stockmanns fönsterrutor.
Men det ;bekom icke Zola stort, ens hvad hans hemlands kritice-
rande publik förklarade. Nulla dies sine lWlinea lär det stå skrifvet i
hans arbetsrum i Médan, och hvart år sände han ut ett nytt arbete,
som väckte nytt buller och nya strider. Hvart verk af hans hand er-
nådde ett större bifall hos samtidens stora läsekretsar. Den utfattiga
sydlänningen, som under sin första tid i Paris dagar i ända måste ligg
insvept i en filt — hans kläder voro på assistancen — och lifnära si
af olja, den okände literatören, hvilken för att icke hungra och icke
frysa i sin stripiga, grönaktiga paletot måste taga tjenst som bokhållare
hos Hachette, kan triumfera. Med en sydfransk jordbrukares sega ut-
hållighet har han bestått sin fejd, och nu går hans namn med sin
skarpa, sonora klang (Maupassant har liknat det vid en trumpetstöt)
genom verlden som ett klart och ljudeligt rop på natursanning i konsten.
Och också här hemma har han småningom vunnit sin publik; derom
vittna nogsamt de talrika öfversättningarne af hans saker såväl som det
intresse, med hvilket hvarje nytt arbete af hans penna :emottages.
Härom qvällen såg jag till och med en liten skiss af honom införd i
Nya Dagligt Allehanda». Lyckliga Zola! Nu kan han riktigt sjunga
te deum —- om han skulle gitta slikt — nu när den sista, urgamla is-
björnen häruppe i »Ultima Thule» försönligt sträcker emot honom sin
hvita ram.
a
&S
Oo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
