Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Emile Zolas »Germinal», anmäld af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
dagsverke. Ner i grufvorna, ner i de djupa svalgen med sina skumma
labyrinther af slingrande gångar och schakter, der den drypande fuk-
tigheten i den unkna luften dränker deras kläder som ett regn, der
den qvalmiga, underjordiska hettan drifver dem att med febrila fingrar
rifva af sig kläderna och halfnakna streta fram sin dag, medan osunda
ångor lägga sig qväljande på deras lungor, och kolsmaken fastnar i
deras göms TG Slägte föds efter slägte, det ena sämre än det andra, men
de mörka grufsvalgen liksom uppsluka alla, fäder och söner, mödrar
och döttrar, alla dessa, hvilka år- ut och år in hvar morgon stiga in i
hisskorgarne för att dernere förtjena sitt knappa otillräckliga bröd. Väl
hade man vid nedfarningsstationen kunnat inrista de förfärliga orden:
Lasciate ogmi sperarvza voi eh entrate...
Det lefver många tusentals menniskor i Montsou, men småningom
få vi kunskap om-dem alla. > Vi lära känna grufstyrelsen och dess in-
geniörer och arbetarne ända ner till de sämst aflönade kolbärarne. Zola
är icke förgäfves massverkningarnes skald. Men tack vare sin rent
underbart säkra individualiseringskonst kan han också lära oss, hur de
enskilda äro i den -stora hopen, hvad de tänka, när de sitta ensamma i
de kala salarne, der gökklockan accompagnerar deras trötta tankar med
sitt monotona pickande, hur de roa sig på de små krogarne eller i
danssalarne, der paren svänga vildt om på de nersölade golftiljorna.
Här är det nu strejktanken vaknar, långsamt men säkert växer
missnöjet till en lavin af hat och förtrytelse. Så samlas man en vinter-
natt i ett aflägset skogsdjup, och i en scen, som i vältaligt patos icke
står Rättli-scenerna i Wilhelm Tell efter, skildrar Zola, hur näfvarne
knytas mot de der herrarne derborta i Paris, hvilka ingen känner,
de der som för en usel aflöning suga deras svett och blod. Och strejken
kommer; floden sväller öfver sina bräddar — man måste gripa till en
medeltidsskildring eller någon krönika från Hugenott-krigens år för att
få”ett sådant pregnant intryck af en uppretad folkmassas vilda våldsamhet,
som det Zola förmår gifva oss. Sedan följer så bakslaget — hur arbetarne
af hunger och nöd tvi ingas att gifva upp sina anspråk, och med mästar-
hand äro alla öfvergångarne från den första entusiastiska oppositionen
ner till förtviflans resignerade stumhet återgifna.
Men detta följ driktiga och högtragiska slut fördröjes — och detta
är den svagaste ökdbn i »Germinab» — af ett fantastiskt drag, en
episod om några, som blifvit öfvergifna i en grufva och långsamt pinas
ihjäl så när som på en, en episod, som påminner om Jules Verne och
eko ens saknar ett ohyggligt och onödigt bimotiv å la Xavier de
Montépin . .
Detta är »Germinalb historien om en strejk.
Hvad det tekniska angår, är boken ytterst likartad med sina äldre
syskon. Kompositionssättet är Zolas vanliga, lugna, episkt långdragna
kulmineringsmetod. Förr i verlden, den tiden-det skrefs tjocka luntor
i filosofisk estetik, brukade tyskarne åskådliggöra romanens kompositions-
sätt med figuren AA — en dylik linie visar förträffligt handlingens gång
såväl i Germinal som i Zolas öfriga verk.
Hvad karaktersteckningen deremot beträffar, har den något trädt i
skuggan för det stora soc iala ämnet, som icke lemnat författaren någon
plats till några minutiöst utförda själsanalyser. Men nägra typer finnas
dock i Germinal, som tillhöra de ypperligaste Zola skapat — och det
vill säga mycket. När »L’assomoir» kom ut, såg man mångenstädes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
