Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Emile Zolas »Germinal», anmäld af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—
Ta
TA
5
py nn
812
omdömet, att Zola förtalade de franska arbetarne. Det var icke sant
— ty äfven här presenterade han för läsaren åtminstone en arbetare af
rent ideel art, eller hvem minnes icke smeden Goujet med sitt ljusa
helskägg och sina klara ögon, den präktiga, kärnsunda mannen, som i
vördnadsfull tysthet dyrkade den stackars Gervaise — men ännu grund-
lösare torde en sådan beskyllning blifva gentemot »Germinab. ’Särskildt
är det ett arbetarpar, som der får en rent storartad karakteristik —
grufarbetaren Maheu och hans hustru. Båda äro de typer för trägna,
redbara, hederliga arbetare, båda hafva de från sina barnaår utan knot
arbetat i grufvorna vid Montsou, liksom deras föräldrar före dem. Men
så mycket mera fanatiskt måste de deltaga i strejken, när de märka,
hur styrelsen dag efter dag söker nedtrycka deras dagspenning för att
genom sänkta löner kunna stå emot konkurrensen och de dåliga tiderna.
En intressant profil är också MNSouvarine, en nibilist, som efter
vexlande äfventyr förirrat sig ner till Montsou och der tjenstgör som
maskinist. Han rycker på axlarne åt arbetarnes strejk, och som
fanatisk anhängare af dynamitardprincipen förklarar han allt annat
än mord och brand för barnsligheter. Och när Zola till sist låter honom
förstöra grufverken och skildrar, hur han med fullkomligt förakt för
eget lif i nattens mörker med knifeggen fulländar sitt förstörelseverk,
faller det öfver hans bleka ansigte som en reflex af blod, och der han
smyger sin väg genom dunklet, glänsa anarkismens röda spår efter
hans fötter. ;
Mindre väl lyckad är sjelfva strejkens hufvudman — den unge
Etienne Lantier — en son till Lantier och Gervaise i L’assomoir, genom
hvilken »Germinal» anknytes till »Les Rougon-Macquarts». Det är dröm-
maren med hufvudet fullt af jäsande och halfsmälta idéer från en plan-
löst skött lektyr, en något matt kopia af den utopistiska, på en gång
ytterst radikale och ytterst vekhjertade konspiratör, som bär hufvudrolen
1 »Le ventre de Paris»...
Det fins författare, hvilka en gång hafva den olyckan att blifva
försedda med en så bestämd etikett, att deras namn sedan aldrig näm-
nas utan den. Så har det gått med Zola —- och begreppen objektivitet
och menmiskoförakt.
Alltid heter det, att Zola är tendenslös, objektiv... Jag vet icke
hvarföre? Ty hvem finnes väl, som icke under den lugna, faktiska
framställningen märker hans fasta, demokratiska sinnelag, och hvem
märker icke, hur tendensiösa sjelfva valen af hans ämnen äro. Nej,
tendensiös i ordets goda och stora mening har nog Zola alltid varit och
allra mest i den slutprofetia, som afslutar Germinal, och der han ovan-
ligt oförbehållsamt uttalar sin sympati för arbetarnes sträfvanden.
Zola menniskohatare! Hvarifrån har en sådan dumhet kommit!
Jag vill icke vara nog oartig att utpeka en del recensenter utomlands
och hemma; nej, vill blott erinra om, att man inte är någon mennisko-
hatare, derför att man skoningslöst skildrar menniskolif. Det är ingen
konst att älska det menskliga, när man -ser det på afstånd i bengalisk
belysning, men konsten är att kunna hålla af menniskor, hvilka man
känner 1 såväl godt som ondt. Och det gör Zola, och hans känslighet
har år för år blifvit mera sensibel. Under det han tidigare som i »La
curée» t. ex. företrädesvis älskade de brutala, dramatiska scenerna, än
vidare i »La Faute de Vabbe Mouret> och »Le ventre de Paris» gaf fritt
lopp åt sin lust att skildra sinnesintryck, hela orgier för syn och lukt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
