Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musikalisk höstrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Rent af öfver målet sköt sångerskan i Beethoven och Wagner.
Ah, perfido» är af sin kompositör ämnad till konsert-aria; derför bör
en sångerska, som sjunger en Beethoven, också rätta sig efter hans an-
visningar och ej söka arrangera en föregifven opera-scen, om än aldrig
så »touchante». I röst och föredrag kan en stor sångerska inlägga så
många känslor, så mycken dramatisk åskådlighet och liffull expression,
att hon mer än väl kan umbära sin gestikulationsifver dervid, då den
icke är på sin plats. Uppträdde än Nilsson på scenen i Elsas skepelse
(Lohengrin) och utförde dennas dröm med en så vidlyftig plastisk
apparat, så kan det ej vara tu tal om att sångerskan denna gång hyllar
en tvifvelaktig smak. Hur gaf gamle Titschascheck »Profetens» till långt
större effekt-sökerier frestande dröm-scen? — så, att man hela tiden
kände att det var en dröm, något konturlöst, mystiskt, inåt-vändt —
och offrandet af »effekten» blef här — som det stundom sker — den
största verkliga effekt.
Att Nilsson verkligen är en snillrik artist, bevisar väl knappast
något så mycket som hennes romans-sång. Ty man må betänka hur svårt
det är för en sångerska, som gått så upp 1 den sceniska framställningens
konst, att träffa den rätta tonen för äkta, lugnflytande epik. Och detta
gör hon med snillets slagruta ofta nog. Rent af underbart är, att hon
kan få fram en så innerlig, hjertegripande verkan på åhörarne med
sina folkvisor, då man tänker på hur hon styr ut dem. Det är något
af smille i detta — om ock ej af smak. TI detta sistnämnda hänseende
kan man med rätta förebrå Nilsson att alldeles förrycka »fjorton år»,
åtminstone sista versen, der den starka, mognade passionen, den fullt
medvetna brinnande smärtan får ett uttryck, mot hvilket intet som helst
kan anmärkas, förutom att det — alls ej hör dit.
Som koloratursångerska exponerade sig Nilsson hufvudsakligen i
Semiramis” stora scen: Bel raggio lusinghier. Då artisten i denna aria
hörbarligen ej var fullt disponerad, är det kanske ej honnett att der-
efter döma hennes teknik, som likväl i storhet och glans aldrig tyckts
oss uppnå Louise Michaöli, för att hålla oss till sångerskans. landsmanin-
nor. Att en af bondpolskorna blef ett charmant fiorityrnummer, må
väl erkännas, men — det var så det...
Bleknar Nilsson redan i koloratursång för Michaölis minne, blir
detta dock fullständigt i oratoriestil. Dea som hört Michaéli sjunga:
Jag vet min förlossare lefver» och »Inflammatus et accensus» kan nog
med nöje och njutning lyssna till Nilssons särdeles i Rossinis aria för-
träffliga tolkning, en det blir ej ändå detsamma. Nu eger ju Nilsson
som bekant hvarken Michaélis fenomenala. jättestämma ej heller hennes
stora breda legato-stil, men äfven uppfattningen syntes oss icke så ädelt
enkel och varmt andaktsfull, om ock både värme och höghet fanns i
Nilssons med säkerhet lifligare och rörligare föredrag. En särskild
otur hade Nilsson denna gång med Ave Maria, som hon förr härstädes
gifvit så väl men som nu icke aflöpte rätt väl, enär den för tillfället
tröttade rösten i flera lägen svek sin herskarinnas intentioner.
Annars klang den uppburna sångerskans organ förvånande friskt.
FF? g? a som alltid varit beundransvärda, voro det ännu, men hvad
deröfver gick blef klangen ej mer så ymnig. Der blef det att forcera.
Aro Nilssons höga kristalltoner mestadels sin kos, så har hon deremot
ett bröstregister som få sopranister och till och med altsångerskor. Att
hon sjunger öfverlägset skickligt, är känd sak, och i att »spinna toner»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
