Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - General Gordons dagbok, af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
Med dess och Gordons slägtingars tillstånd äro de nu of-
fentliggiorda i oförändradt skick och en ganska bitter läsning
måtte de vara för dem, hvilka Gordon gör ansvariga för den
olyckliga behandlingen af de egyptiska affärerna. Kommer han
icke historiens dom i förväg när han skrifver: >»Ingen kan be-
döma -slöseriet med penningar och förlusten af lif under denna
expedition — det är ett ytterligt slöseri med båda; men derför
har man helt enkelt att tacka regeringens obeslutsamhet. Detta
är den liberala regeringens epitaphium, liksom af en osynlig hand
skrifvet på dess grafsten, Obeslutsamhet! Det är det sista ordet,
och det är tillräckligt. » Politiken hos en logg, som flyter med
strömmen» — det är Gordon’s kortfattade öfversigt af den se-
naste administrationens Sudan-politik.
Dagboken börjar den 10 september, då Gordon’s sista euro-
peiska kamrater hade lemnat honom och han natt och dag få-
fängt väntade på engelsk hjelp. Hur hans tid tillbragtes till dess
denna skulle komma, hur han betraktade dess utsigter till fram-
gång och hur han föresatte sig att handla om den slutligen skulle
anlända, det är historien som dagboken förtäljer. Den är till-
räckligt karakteristisk för att sätta den uppmärksamme läsaren i
stånd att fullkomligt lära känna dess författare.
Mycket har skrifvits om Charles Gordon: mannen sjelf, kunna
vi säga, hafva vi icke känt fullt förr än nu. Hur ståndaktig
och lojal han var, hur pligttrogen, hur djup och sann var icke
den religiösa tro, som fylde hans själ, med hvilket lugn uthär-
dade han icke mödorna och hyste undseende med den usla dår-
skap, som lemnade honom åt hans öde! Ingen kan slå igen boken
utan en känsla af stolthet öfver att vår tid kunde frambringa en
man af detta slag. Och en sådan tröst behöfves väl för den
engelske läsaren; ty om Gordon gjorde sitt bästa för landets ära,
så har landet gjort ytterligt litet för sin egen. Gordons lif, och
de många lif, som Gordon skulle velat rädda, förlorades genom
så grofva felsteg, genom så afgjorda pligtförsummelser, som någon-
sin vanärade ett civiliseradt, sjelfstyrande folk. Belägringen af
Khartum är i sanning en historia af »outplånlig vanära»:
» Hvilken löjlig fars alltihop skulle vara», skrifver Gordon
en gång i den hjertats bitterhet, som ibland uppstod äfven hos
hans ädla natur, »hvilken löjlig fars, om det icke vore fråga
om menniskolif.> Såsom vi alla känna stannade Gordon af eget
val i Khartum. Han kunde hafva:’gått ombord på sin ångbåt
och på Nilen sökt säkerhet för sig sjelf i Nubien; men han an-
såg det heder och pligt ålade honom att stanna qvar, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
