Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Några samvetsfrågor för damerna, derjemte en historisk moderevy af d:r Emil Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
902
mer den sociala ställningen, blef snart sagdt ett slags sport att
uppdrifva detta till ytterligheter som låta fast otroliga. Det nästan
universala bruket att genomborra ytterörat och förse detta med
olika bihang förekommer öfverallt i vexlande graderingar. Inom
Europa nöjer man sig med små ringar och stenar; hos de bar-
bariska folkslagen finna vi deremot ytterörat genom uppborrning
och anbragta tyngder stundom till den grad förändradt att armarne
kunde föras genom de anbragta öppningarna. På flera ställen ha
dessa modeanordningar fått ett praktiskt biändamål i det de nöd-
vändigaste husgerådssakerna under marscher bäras hängande i
ytterörat. Zuluerna, som helt nyligen giorde en tur genom åtskil-
liga af Europas länder, instucko och förvarade i dessa konstgjorda
öppningar de cigarrer som bjödos dem af åskådarne.
Ej heller tänderna, naturligtvis de mest synliga fram- och
hörntänderna, ha lemnats oantastade. Hos flera österländska folk-
slag färgas de bruna eller svarta, hos andra slipas de på olika
sätt, genomborras och förses med innitade prydnader eller ock
fordrar skönhetsbegreppet att en eller flera af fram- och hörntän-
derna utdragas.
Ehuru man på goda grunder kunnat hoppas att hufvudet
med sina lifsvigtiga och ömtåliga organer, som derför af naturen
omgifvits med en fullständig kapsel af hufvudskålsben, ej skulle
bli föremål för någon bearbetning i modets intressen så har detta
dock ingalunda ’varit händelsen. Bruket att allt efter modets
olika fordringar ge hufvudet en mer eller mindre egendomlig
naturvidrig form går långt tillbaka i tiden samt har haft en vidt-
omfattande utbredning. Innan hufvudskålsbenen hos det lilla bar-
net vunnit behörig fasthet och motståndsförmåga är en dylik form-
förändring lätt åvägabragt medelst ett fortsatt tryck och en allt
efter den äskade formen lämpad sammanpressning. Man har här-
vid gått tillväga på olika sätt: antingen anlades särskilda härtill
förfärdigade bindslen och bandager eller också pressades hufvudet
medelst åtspända remmar mot en brädskifva eller dylikt. En
indianstam, »platthufvudena», har fått denna benämning från en
dylik sammanpressning af hufvudet som bland dem var, från det
herskande modets synpunkt, lika nödvändig som bröstkorgens
sammanpressning medelst snörlifvet hos nutidens moderna qvin-
nor. I de gamla peruvianska grafvarna träffar man en hufvud-
skålsform som härleder sig från ett dylikt hos dem allmänt gängse
ofog. Hos de gamle peruvianerna skulle, uppgifves det, denna om-
daning af hufvudet, som dock i det hela var en modesak, vidtagits
dels i afsigt att derigenom göra hufvudet lämpligare för tunga
ve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
