Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett litet skaldelån (en parallel mellan Böttiger och Anastasius Grün, med anl. af Scævola och Gustaf IV Adolf) af H. A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nicht verräth die graue Wolke,
Dass sie Botscnhaft Gottes trägt;
Nicht verräth der graue Felsen,
Dass er Schachte Goldes hegt.
Und dem kahlen Baum im Winter
Seht ihr’s auch nicht an sogleich,
Dass er einst so fröhlich grinte
Und an Blith und Frucht so reich.
Von dem Mann am Bettelstabe
Hatt’ es Keiner wohl geglaubt,
Dass er einst im Purpur strahlte
Kronumglänzt sein Lockenhaupt!
Meuter rissen ihm die Krone
Und den lichten Purpur ab,
Reichten ihm anstatt des Zepters,
Einen morschen Wanderstab.
Und so wallt er schon seit Jahren,
Ungegrässt und ungekannt,
Mit dem schwerbewegten Haupte
Durch so manches fremde Land.
Mide, todesmäde sinkt er
Unter einen Blithenbaum,
Von den Zweigen eingesungen
In .den tiefen, ew’ gen Traum.
Menschen, die voriäbergingen,
Sprachen da in stillen Gram:
Wer ist wohl der arme Alte,
Der so elend hier verkam?
Doch Natw mit lichtem Auge,
Hat den Schläfer wohl erkannt,
Und en fetierlich Begegniss,
Wie’s dem König ziemt, gesamdt.
Bliithenkränze wehn von Baume
Ihm als Kron aufs Hauwpt herab,
Und z2wm Zepter iibergoldet
Sonne ihm den Bettelstab.
Rawuschend wölben sich die Zweige
Uber ihm als Baldachin,
Und den königlichen Purpur
Legt das Abendroth auf ihn.
Alper skimra.
907
Hjessan dignande af trötthet
Kinden sådd med dödens färg; —
Ögat, slocknande och dystert,
Stirrar mot Sanct Gallens berg.
Långt och länge har han irrat:
Ingen vän till sitt försvar,
Knappt ett tak till skjul han funnit—
Och han förr en krona bar!
Förr han städer egt och riken,
Nu ej egen hufvudgärd,
Ringa främling, hånad, gäckad,
Snäst af sämsta värdshusvärd.
Svarta skuggor honom jaga,
Vålnader från Stockholms slott: —
Växla om med bilder ljufva
Uti guld och himmelsblått.
Träda de i glans för minnet,
Blir i bjernans kammar natt:
Ofta då ett stilla vansinn”
På den höga pannan satt.
Och så har han länge färdats
Skygg för menskors blick sig gömt,
Ingen vet, han konung varit,
Och han sjelf det nästan glömt.
Men naturens klara öga
Har den gamle kännt igen,
Vill, fast tiggare han lefvat,
Han skall dö som konung än.
Och hon låter lindens grenar
Snöga blommor i hans hår,
Se, af dem kring glesa lockar
Hur en strålljus krona slår!
Och den nötta vandringsstafven
Solen nu förgyller huld,
Underbart i qvälln den blixtrar,
Som en scepter utaf guld.
Aftonrodnan praktfull purpur
Öfver hals och skuldror strör; —
Nu kan hela verlden skönja,
Att det är en kung som dör.
Är det icke,
Ack! hans barndoms berg månntro?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
