Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vår konstitutionella utveckling efter 1865, af Fritz Krook - II. Regeringen och riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
året åtminstone (från femte hufvudtiteln t. ex. ¿kalle nog
åtskilliga sådana fall kunna anföras) eller ookså, och det är det
tan-liga, reder sig departementschefen mycket Yäl med hvad han fött,
oaktadt han under debatten i kajnrarne bedyrat omöjligheten deraf.
Sådant lefVer qvar i minnet, och verkar ioke större fortroende
till regeringens beräkningar framdeles.
Sådant får emellertid aldrig hända trader det parlamsatariska
styrelsesättet. Der är statsregleringen heller icke ett köpslagande
med bud och underbud. Diskussionen rör sig uteslutande <ftn det
sätt, hvarpå hvaije särskild förvaltningsgren blifrit skött, och
anslagen beviljas eller nekas, i senare fallet icke derfbr att maa
anser dem vara så eller så många riksdaler för högt tilltagna,
utan derfbr att man anser den eller den ministern icke längre
vara värd förtroendet att handhafva dem. I ett sådant
finanssystem kan man reda sig utan både reservationsanslag och
»förslagsanslag högst», ty man vet, att hvad som blir öfrer också
kommer att ordentligen redovisas och icke blir användt för andra
ändamål.
Ett så liberalt handhafvande af bevilhringen förutsätter
emellertid med nödvändighet vissa garantier för att den makt, repre
sentationen dermed lemnar i den verkställande myndighetens
händer, icke skall komma att missbrukas. I första rummet
förutsätter det att riksdagen skall hafva full frihet att kontrollera
finansförvaltningen, icke blott i fråga om utgifterna utan äfven med
afseende på inkomsterna. Nå väl, menar man kanske, »svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta» är ju fortfarande genom
Regeringsformens § 57 »riksdagen allena» förbehållen. Men är
det till ett stadgande af denna princip vår nyaste statsutveckling
syftat. Visserligen icke. Man gör tvärt om på statsverkets s. k.
ordinarie inkomster gällande anspråk, om hvilka man för länge
sedan upphört att tala ens i gamla feodalländer, der hela landet
en gång betraktades såsom en kronans innehafvare med
eröfrin-gens rätt tillfallen personlig egendom. Ooh fråndrager man
sedan de indirekta bevillningarna, hvilka, en gång faststälda, skulle
fortfara att utgå, äfven om riksdagen af en eller annan
anledning icke uppkallades att godkänna en ny statsreglering: hvad
återstår då af denna sjelfbeskattningsrätt, representationens
dyrbaraste och mest verksamma prerogativ? Jo, bestämmandet öfVer
den hvaije år voterade allmänna bevil) ningen. Men hvilken
säkerhet mot maktens öfvergrepp — och statsförfattningen har ju
äfVen till uppgift att förekomma både frestelsen till ooh
möjligheten af sådana öfvergrepp — hvilken säkerhet i detta afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
