Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Poetiska blänkare - I. Apologi för en misskänd storhet, af Jean Richepin (öfvers. af H. A. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hymnen slutar sålunda: *
Människotanke, o!
bräck dina bojor!
Blixtre i flammande
eldskrud din bana!
Res dig, materia,
segrar att ana!
Ser du, han nalkas dig,
ryslig, men fager;
hän öfver hafven han
ljungande drager;
snabb, som vulkanernas
brinnande lava,
stormar han, fjällames
värn att begrafva;
styr öfver svindlande
forsar och strida;
skingrar i dälderna
dimmor som bida;
samlande kämparnes
splittrade hopar,
vida kring verlden
den väldige ropar.
Som för en hvirfvelvind
altarne ramla — —
-Folken i skälfvande
undran sig samla.
Kännen I Satan, som
fjättrarne lossar,
Satan, förnuftet, som
hämnar och krossar!
Hell dig, o Satan, hell!
Ljusning du bringat!
Presternas Jehova
du har betvingat!
Med denna hemska åkallan slutar sängen.
Och hvem har skalden velat förhärliga, med denna
sång? Han svarar sjelf härpå:
Jag har skrifvit min hymn till de två guddomligheterna
(Naturen och Förnuftet) i min själ, i din själ och i alla
goda och ädla själar: till de två guddomligheter, som den
ödsliga och råa asketismen afskyr under namn af kött och
verld, som teokratien bannlyser under namn af Satan.
Dessa stanser äro för Dagens Krönika öfversatta af hr Kdv. Fredin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
