Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Två böcker ur vårmarknaden. Omnämda af Georg Nordensvan - II. Zolas »L’œuvre»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zola hade skrifvit om de olika lagren af det franska
folket under tredje kejsardömet, om uppkomlingame, om dem
som delade rofvet, om prester och ämbetsmän, om de
fågelfrie, om arbetame, om brackorna och cocotteverlden, om
minuthandeln i stort. Han hade stuckit in med sin roman om
lifs-glädjen, der han visade en af sina mest lefvande figurer, den
kärnsunda Pauline. Han hade gjort den mest gigantiska ansats,
någon af samtidens romanförfattare vågat, i Germinal, denna
väldiga sociala rundmålning af vår tids mest brännande spörsmål,
och man visste, alt han gjorde förstudier till sin roman om
den franske bonden.
Då skjuter han in Ucmire, romanen om sig sjelf och sina
ungdomsvänner eller närmare bestämdt romanen om de
sträf-vanden, han och hans vänner helgade sig åt i ungdomsdagarna.
Det är det mest intima, han hittills skrifvit, här stöder han sig
ej på objektiva studier, gjorda i och för romanen, utan här är det
ungdomsminnena, som lefva upp och gifva honom ämnet full*
färdigt. Deraf den djupa känsla, som andas genom hela
framställningen, deraf denna sympati, man har för Glaude och Sandoz.
Vcmwe är en lifshistoria, men det är ej någon omfattande
målning af det moderna konstnärslifvet i Paris.
En dylik eger för öfrigt den franska literaturen förut, jag
menar Edmond och Jules de Goncourts Manette Salomon. Det
är en uttömmande skildring och en verkligt historisk sådan
från ett par årtionden tillbaka, en bok, som konsthistorikern
har lika mycket nytta af som den konstnärligt bildade
romanläsaren har nöje af dem.
Som bakgrund för sin nya bok har Zola nog velat lemna
ett blad ur den franska konstens historia. Goncourt skildrade
kampen mellan de unga realistiska riktningarna och de
makt-egande klassikerna och romantikerna. Ingres och Delacroix
beherskade den tidpunkt, då Manette spelar. Zola har valt den
tid, då luminismen, friluftsmåleriet, vågade sina första steg
och drabbades af sina första nederlag. Han, som på sin tid
med sådan naiv käckhet bröt en lans för Edouard Manet och
för impressionismens läror, han vänder här tillbaka till sin
första kärlek och visar oss en det nyas budbärare, men en
som ej lyckas.
Det är 1863 berättelsen tager sin början. Årtalet nämnes
oj, men det var det året, som kejsar Napoleon föll på den idéen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
