Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Två böcker ur vårmarknaden. Omnämda af Georg Nordensvan - II. Zolas »L’œuvre»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Manette Salomon» frågarv Anatole, då han och kamraten bese
en afliden målares taflor, som skola bortauktioneras :
»Hvad dog han af?» Svaret blir: »De quoi? De la
peinture, mon cher . . . de ce joli métier de galère-la!»
Claudes död har samma orsak. Mer än en författare har
skildrat ungefär denna samma konstnärstyp, ingen har haft
hjerta att draga ut konseqvenserna af hans förutsättningar s&
som Zola gjort.
Claude är en af dessa naturer, som vi litet hvar känt i
lifvet och hvars entusiastiska ungdomsvänner vi kanske varit,
en af dem, hvars storhet är gifven men som aldrig ändå nå
den, en af dessa, som bereda framgång åt andra men ohjelplig
undergång åt sig sjelfva.
På framställningens lif och adelskap är det ett lysande bevis
att vi allt igenom känna oss som en vän och kamrat till Claude
att vi tänka på honom, som lefde han midt ibland oss, tror
på hans begåfning och gräma oss — och det grundligt ändå
— åt hans oefterrättlighet.
Ty han är svår. När han gick omkring i hallarna — i
»Le ventre de Paris», der vi först gjorde hans bekantskap —
gjorde sina iakttagelser om det rörliga morgonkrya lifvet der
och förnöjde sina blickar med åsynen af allt det som i öfverdådig
rikedom fans der af nature, morte, då lärde vi oss genast att
stå på hans sida. Likaledes hålla vi med honom i hans sträfvan
efter det der nya i konsten, som hans samtid längtade efter
— allt häftigare för hvarje år som gick af de akademiske
gubbarnes herravälde.
Så sätter han sig att måla sin stora tafla med titeln
»Plein air», men den målar han inne i atelieren. Han ändrar
och börjar oupphörligt om efter eget hufvud, står der och
komponerar ur minnet, ur fantasien, blir allt mera energisk och
allt mindre konseqvent, ju omöjligare det blir för honom att få
taflan att verka som han vill ha den.
Nog kan det gå så till, men galet är det och allt annat
än underligt att taflan blir en osmält kompott, der man kunde
njuta af detaljer, men der det hela var allt annat än helt.
Man förvånar sig öfver hans tanklöshet, man vill fråga,
hvarför han ej nöjer sig med den stora uppgiften att måla efter
naturen.
Det skulle han gjort, om han lefvat nu och varit ung.
Om det endast blifvit små dukar, små motiv, hvad hade det
gjort? Det äkta i konsten gör sig alltid gällande — förr eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
