Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En kunglig älskarinna. Några drag ur »den sköna Gabriellas» lif, tillegnade hennes svenske lofsångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skerade de skyldige; han lät brottet försvinna som en orm, som,
efter att hafva stungit, vänder åter till*sitt bo. Ingen ransak*
ning, intet förhör. La Varenne stod qvar i gunst. Zamet fort*
satte att mottaga konungen i sin mördarvilla. De samtida
historieskrifvarne sänka rösten, när de komma hit. På sin höjd
tillåta de sig gissningar och ett afsigtligt förbigående. Man
tycker sig höra barberaren i fabeln, som hviskar sin hemlighet
i en grop han gräft.
»Hertiginnans död», säger 1’Estoile, »har gifvit anledning
till flere skrifter på vers och prosa, så väl som till flere
samtal vid hofvet och i staden, i hvilka hennes död af somliga
tillskrifves fruktan att aldrig blifva konungens lagliga gemål,
af andra misstänkta läkedrycker.»
»Det är ett under», säger d*Aubigné, »huru denna qvinna,
hvilkens skönhet icke hade något kyskt, har kunnat lefva
mer som drottning än mätress under så många år och med
så få fiender. Statens intressen voro hennes fiender; jag lemnar
sakm oafgjord och låter hvm’ och en häraf sjelf draga sina slutsatsers
Pierre Matthieu, den officielle historieskrifvaren, säger mer,
ehuru det kan tyckas motsatsen. Han betraktar Gabrielles död
genom en stjernkikare och anklagar Nostradamus för att hafva
gifvit slaget: »en spåman sade och visade mig hvad han
uträknat vid hennes födelse, tilläggande, att han var ofelbar, men
att Gud likväl var högre. Jag trodde det mera än han, men
då jag såg, att de astronomiska tabellerna talade om en
förnäm dams död och att de träffat sanningen i flere andra
förutsägelser, öfverlät jag dessa tvifvel åt Guds eviga försyn.»
Längre fram blandar sig en grym ironi i de
vältalighets-blomster, han helt ceremoniöst strör på hennes graf. Liktalet
Jer elakt under dessa prålande förhängen och denna
skrytsamma sorg: »Döden ryckte bort henne vid den tid, då de,
som vilja hafva rykte som sköna, böra efter sin död önska
att dö, innan deras skönhet vissnat. Ty, när de dö gamla
och endast dräggen finnes qvar i bägarn, kommer man ej
längre i håg, hvad de varit, och talar endast om dem som en
utbrunnen fackla eller som om blommor, hvilka voro vackra
och behagliga, så länge de sutto friska på stjelken, men som
misshaga och lukta illa, så snart de blifvit afplockade och
förbleknat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
