Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
»se bara, huru bladen utveckla sig; de likna plommon, så
fylliga, så mjuka; de vagga upp och ned i den härliga luften,
liksom gladde de sig att lefva i den liksom vi.»
»Liksom vi», upprepade Paul innandandes den ljufva
vårluften. »Der borta på verkstaden glömmer man att
man är menniska. Naturen är vår bästa kamrat, Rose,
ty hon är densamma för en hvar, hon gifver detsamma åt
hvar och en, fattig och rik, men åt oss ännu mer. Damen
derborta i sin: berlinare har icke hälften så roligt som vi.
Hon blickar än åt höger, än åt venster. Hon kommer ut
för att få litet färg, det är allt. Hon intager en matsked
luft alldeles. som medicin och jag — jag skulle vilja sjunga,
ropa, taga dig om lifvet för att dansa. Se, nu svänger hon
om hörnet, NU»
Han griper flickan om lifvet och hon skrattar, medan
tåspetsarne af hennes kängor knappt vidröra marken, så lätt
sväfvar hon fram vid hans sida; På afstånd höres jublet af
Fadette, som kommer springande. Madame slår ihop hän-
derna af förskräckelse, påskyndande sina steg. De unga tu
finge dock icke draga henne vid näsan, de finge ej komma
ur ’sigte.
Men Rose släpper andtruten sin vän och vänder sig
fämtande mot det annalkande sällskapet.
Hennes kinder glöda som rosen, hennes namne, i juli
— »och innan de vissna, vill jag plocka dem», ropar Paul
i sitt öfvermod. ’Den stulna kyssen har blott Fadette sett.
»Låt oss nu packa upp» säger madame, nedsättande en
korg på gräset. Sällskapet placerar sig rundt omkring på
den gröna backsluttningen, hvarifrån man har en vidsträckt
utsigt. Nedanför glänser det lilla torget i solskenet, med
stationen i bakgrunden, hvarifrån i detta ögonblick ett tåg
flyger mot Paris. En smal; svajande rökplym, skimrande
likt silfver. i solen, sväfvar öfver landskapet. Vinden för
bort den på sina vingar, till dess den sammansmälter med
det vattrade blå i det skimrande fjärran. Det är ett sus
och ett surr, en sakta musik af stämmor i naturen, som
om tusende flitiga andehänder voro i arbete på fält och i
skog utförande Guds höga bud: »låt jorden kläda sig grön!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
