Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
heter: Visa er en gång som en belefvad man. Men med
er tillåtelse förstås, min fröken.»
Roses panna kommer betänkligt nära Pauls.
De /skratta ... .
»Jag har aldrig i mitt lif varit så lycklig», utropar
Paul, ’bortkastande sin bredskyggiga halmhatt.
»Noga besedt är det ändå ej så dåligt här i verlden»,
säger madame och småler dervid på ett fint sätt. »Det beror
blott på hur man tar det. Bortskämda barn, som hänga
läpp för allting, får man icke rätta sig efter. ’Menniskorna
gå ibland och sätta sig vid lifvet, som om det vore ett du-
kadt bord. De breda sin servett öfver knäet; lägga armarne
i kors, kasta en blick uppåt och säga till den gode Guden:
»sätt nu bara fram lyckan på bordet; här sitter jag, jag vän-
tar, jag är färdig.» — Sådana herrar kunna gerna sitta och
vänta, lyckan bäres icke fram på ett fat, stekt och kokad,
den ligger i små smulor på marken. Konsten är blott att
se. henne, att 1 tid bocka sig och plocka upp smulorna.»
»En del menniskor äro mycket närsynta, madame», in-
föll den unge mannen artigt. »De måste hjelpas genom
— genom andra, hvilkas ögon äro mer öfvade.»
»Mycket vackert, jag tackar er — : ni börjar uttrycka
er som en hofman; det kommer af umgänget med fruntim-
mer.»
» Vi lära oss sålunda två gånger att tala af er», säger
Paul. »Hvilket ord tycker ni bäst om att höra af oss?»
Här tystnar plötsligt samtalet; de älskande hviska med
hvarandra.
Madames skratt afbröt hviskningen. Fadette, som obe-
märkt smugit sig fram, hade kastat en famn full af gräs och
blommor öfver hufvudet på Paul, just i det ögonblick, då
denne lutåde sig mot Rose... för att höra bättre. Han
skakar sig som en våt pudel. Två långa grässtrån dingla
längs näsvingarne. — »Här, här», ropade barnet, framstor-
mande mot sin fostermor, och kysste henne med låtsadt all-
var på båda kinderna. Så hade hon ett ögonblick förut
sett sin ’fosterfar göra, då hon kom rullande sitt band ge-
nom parken.
»Vänta mig bara, jag skall!» ropar Paul. Han sätter
efter henne öfver gräsplanen, medan gräs och blomknoppar
ännu - hänga i. hans hår. Lätt som vinden flyr barnet,
springer åt sidan, viker af, kilar under armarne. Den starke
Ur Dagens Krönika. VII, 11, 12. 5)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
