Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
916
det försäkrar jag dig. Men ett sådant arbete, som bättre
anstår dig och bättre öfverensstämmer med dina böjelser.
Se så, sök ej att inbilla mig att ditt nuvarande. lefnadssätt
behagar dig eller någonsin skall komma att behaga dig!»
Så talande knäppte hr Laffiche händerna, på hvilka
gnistrade ett par dyrbara ringar, samman öfver västen, i
det han såg sin son med en skarp, genomträngande blick i
ögonen.
En skär rodnad färgade Pauls kinder. Han kände att
mannen midtemot honom läste i hans hjerta. Hans faders
forskande, ihärdiga blick besvärade honom, han vände bort
ansigtet.
Min affär», fortfor den andre, »är stadd under utveck-
ling. Den kan med tiden varda en präktig affär. "Men att
stå i spetsen för en stor firma tilltalar dig måhända icke. -:
Då måste en annan komma på den plats du försmår. Det
vore skada! Ännu ett, stolthet är en förträfflig sak, men
drifven för långt är den en dumhet.»
Med dessa ord gick han fram till bordet och slog i ett
glas vatten, som han långsamt tömde. Derunder sneglade
han från sidan på sin son, som stirrade på golfvet, med
hufvudet — der det stormade — lutadt i handen. Seende
att den unge mannen icke rörde sig, steg den äldre hr
Laffiche fram till sin son, lade handen på hans axel och
sade med mera hjertlighet i tonen. »Berätta mig nu om din
ställning. Den är väl icke angenäm för mig att höra, men
jag önskar veta allt».
Hvarför nämnde Paul ej ett enda ord om Rosé vid detta
första sammanträffande; hvarför förteg han den sak, som fört
honom dit? Han beskref sitt lif, alltifrån det ögonblick han
lemnade hemmet, intill denna dag, men allt, hvad som rörde
hans fästmö, lemnade han i mörkret. Hade man bedt honom
förklara detta besynnerliga beteende, skulle han hafva svarat
att tillfället ej syntes honom rätt lämpligt, ej heller medgaf
honom hans känsla att nu framkomma med sitt ärende.
Detta fick ej behandlas så der i förbigående. Följande dag
skulle han i ett samtal, som han skulle särskildt utbedja
sig för ändamålet, bringa denna sak på tal. Men hade han
varit i stånd att väl skilja mellan de bevekelsegrunder, som
förestafvade hans handlingssätt, så skulle "han hafva funnit
dem mer invecklade och mindre lätta att utreda, än han den
aftonen förestälde sig. En obestämd känsla att det ej var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
