Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II7
värdt att vidröra detta giftermål inför denne man, att han,
om han talade om Rose, ej skulle uppfattas, var det som
band hans tunga. På en gång -— ty hans faders föreställ-
ningar hade likt hullingar hakat sig fast i hans hjerta —
framstod den stackars flickan, ditintills hans stöd och tro-
fasta hjelp, som ett hinder mellan honom och hans lycka.
Icke så, att han med tydliga ord tillstod detta för sig sjelf,
men han -hade ett oredigt, obestämdt intryck af förändrade
förhållanden. Natten, som följde på detta samtal, tillbragte
han utan sömn, ett rof för de mest motsatta förnimmelser.
Den brinnande åtrån efter en annan ställning, det ängslande
begäret att intaga den plats i samhället, som med rätta till-
kom honom, kämpade med hans egenkärlek, med hans stolt-
het som man. »Mottag ingenting af denne man, haf dig
sjelf att tacka för allt. Förlåt, men med stolt upplyft
hufvud, icke med en efter almosor utsträckt hand. Ett
stycke torrt bröd, för hvilket man ej behöfver tacka någon,
smakar bättre än till skänks mottaget öfverflöd, komme det
än från en faders hand.» Så hviskade hans stolthet, hans
hederskänsla med Roses stämma. Men så dröjde hans öga
på de grofva kläderna öfver stolen vid sängen; han fick lust
att skjuta undan dem. Den långa törnbeströdda vägen, der
hvarje steg tröttar, slingrade sig framför honom, denna hårda,
obanade väg var det hans lott att vandra till slut — om han
ej "mottoge någon hjelp. Och hvarför: icke antaga sådan?
Tillkomme honom icke med rätta en plats i spetsen för hans
faders affär, en plats i hans faders krets? Måste man ej
kalla det för en löjlig envishet att med stolthet afvisa en
godtgörelse för en orättvisa?
Men Rose måste dela hans upphöjelse. . Han tröstade
sig med” den föreställningen, att hennes framtid låg i hans
hand. Hans fader" skulle väl kanske i förstone göra invänd-
ningar; men måste icke hvarje fördom vika, när man såg
Rose? När han fick: se och lärde känna Rose... : Så
ströfvade hans fantasi omkring i framtiden, och gryningen
började inbryta, innan han fick en blund i sina ögon.
Det var många slags vindstötar, som följande morgon
härjade den sköna blomstergård, som knoppades i vår väns
bröst. Den atmosfer af rikedom och beqvämlighet, hvari
hans fader rörde sig, förvirrade behagligt hans sinnen. Det
svala rummet, den mjuka mattan, det dämpade ljuset, som
strömmade genom de nedfälda persiennerna, det utsökta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
