Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knuten. Att lemna Rose 1 sticket ville han icke, kunde han
icke, fick han icke. Det återstod honom således ej något
annat val än att uppgifva sina utsigter. Han hade kommit
till den punkt, der ett lugnt öfvervägande af handling och
följd var omöjligt. Det skulle ingenting kosta på honom —
det kostade ingenting på honom. Kom så ett ogrannlaga
ne från hans innersta att försäkra honom om motsatsen,
så bjöd han det skyndsamt tystnad. Så ilade han up pför
gatan till sin faders hotel, glad, när han ändtligen bragt det
så långt, att han öräsider kommit till slutet af sin tortyr
Talande för sig sjelf, här stötande mot en förbigående, der
trängande en annan ned från trottoaren, ilade han framåt, när
plötsligt en välbekant stämma nådde hans öra och en tung
hand lade sig på hans axel; när han såg upp, befann han
sig midtemot en person med vildt skägg, en arbetare, som
med mössan öfver ena örat och den svarta snuggan mellan
tänderna ironiskt stirrade på honom.
,
»Hå, hå, monsieur Chic! Man känner icke igen sina
gamla "kamrater, tror jag? Har man fått ett arf? Är en
gammal tant! död?" En fasligt fin rock i puh uIGud på
västen! Ah, tag upp din nya kronometer, så får jag se huru
mycket klockan är. Generar dig röken från min pipa, min
gosse? Du röker väl bättre kan jag tro. Kom så följas vi
åt ett stycke, hä?» Med dessa ord stack arbetaren sin arm
förtroligt under Pauls.
Men denne befann sig ej i den stämning, att han höll
till godo med dylika förtroligheter. Han vände sig hastigt
mot blusmannen. En olycksbådande eld lyste i Pauls ögon,
medan han sköt undan armen. Han utstötte en svordom
mellan de sammanbitna tänderna och ryckte sig lös. Men
den andre lät ej afspisa sig så lätt. Med en grof kötted
och en hätsk blick trädde han fram till Paul och grep honom
i axeln; och slungande pipsnuggan i gatan, så att skärfvorna
yrde omkring, skrek arbetaren:
»Fördömde aristokrat, du borde...»
En kraftig hand grep honom 1 bröstet, innan den bred-
axlade ’karlen fick tid att sätta sin hotelse i verket. Paul
var intet barn, hans muskler voro af jern. Öfverspänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
