Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
934
»Jag har kommit för att tala ett förståndigt ord med
er, min fröken», sade han.
Rose satt som förstenad. Med händerna hopknäpta i
skötet stirrade hon i främlingens kalla, forskande ögon.
»Vi måste tala med hvarandra som förståndiga menni-
skor», återtog den besökande. »Jag anser att vi båda skola
komma att förstå hvarandra. Bäst att genast komma till
saken. Ni var en god bekantskap för min son, när han
befann sig i mer eller mindre behöfvande omständigheter.
Under dessa omständigheter bjöd han er sin hand. Detta
var, som jag tror, i korthet sakernas ställning när jag kom
till Paris.»
En rodnad flög öfver den stackars flickans kinder, men
lemnade genast rum för en dödlig blekhet; det var det enda
svar, som hr Laffiche fick.
Denne kastade en förvånad blick på flickan, då det
utbrott han väntade sig icke hördes af. Efter ett ögonblicks
räntan fortfor han:
»Jag tviflar ej ett ögonblick, min fröken, att icke min
sons val har varit godt; nu, sedan jag sett er, tviflar jag
derpå mindre än någonsin. Men det kan komma vissa för-
ändringar i en menniskas omständigheter, som göra det, som
förut var förståndigt, oförståndigt och omöjligt. Förstå mig
rätt, jag har ingenting emot er person, men det fins sociala
afstånd, som man gör väl i att ej förlora ur sigte. Nu har
min son för ögonblicket kommit i den ställning, att det är
honom ytterst svårt att hålla sitt löfte. Det står er fritt
att binda honom vid hans ord, men i hans intresse, och
äfven i edert (talaren log och trummade betydelsefullt med
fingerspetsarne på bordet) äfven i edert vore det, tror jag,
bättre att ni återgåfve honom det.»
Roses ögon öppnade sig helt och hållet, hennes läppar
skälfde.
»Är det derför, min herre, som ni kommit hit. Ni
anser mig för en person, som sätter upp er son mot hans
far. Hvad ger er rättighet, min herre, till en sådan för-
modan ?»
Tårar af smärta och harm kommo i flickans ögon medan
hon talade.
»Jag håller mycket af er son, min herre. Han höll
äfven af mig och vi voro mycket lyckliga — ända till det
ögonblick ni kom hit. Då gaf jag Paul hans ord tillbaka.
se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
