Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JJ
herr grefve, som är anspråkslös, men icke samlingen. ’ En
veritabel van Dyck — Ni beundrar naturligtvis den holländ:
skolan, herr Larsson?
— Jag beundrar i allmänhet ingenting, — svarade den
unge mannen torrt.
Han ångrade sig, då han uttalat dessa ord; han tyckte
sjelf att de läto dumma och tillgjorda, och han insåg att han
tiilgripit dem mera för att säga något. originellt och afklip-
pande, än derför att de härrörde sig från någon verklig grund-
. På samma gång kände han att han alldeles skjutit
om, att dylika radikala fraser icke passade här, att de icke
skulle väcka hvarken beundran eller nyfikenhet, utan helt
enkelt tyst öfverseende eller i bästa fall föraktfull opposition.
— Nil admirari, — sade herr Krona, i det han satte
bort koppen, omsorgsfullt torkande sina färgade mustascher
och derefter faderligt slog Larsson på axeln — nil admirarti
är således vårt valspråk! Vi tillhör den nya tiden, den
pessimistiska, blaserade ungdomen, som inte har kraft att
låta hänföra sig, som’ hånler åt entusiasmen? Ah, cher
comte, hur annorlunda var det icke i vår ungdom — hvar
är den värme, den glöd vi kände...
— Ja, hvar är denna glöd, denna ridderlighet — ifylde
grefven, i hvilkens minne genast vid orden värme och glöd
uppsteg en mängd galanta äfventyr, -— hvar är denna hjertats
värme, som kunde låta hänföra sig, som icke beräknade,
ICKE
— Jag tror, hördes nu grefvinnans skarpa och kalla
röst, — att denna entusiasm, som jag snarare skulle vilja
kalla känsla för det sköna och goda, visst icke är död, men
det är endast ett fåtal, som "ännu förstår att bevara den.
—’ För min del, sade baronen, som genast gått 1 ett
af sina »fåck», — tror jag att ni har orätt i att ge den ena
tiden företräde framför den andra. ’Lifvets utveckling går
sin jemna gång efter vissa bestämda, orubbliga lagar...
— Bestämda, orubbliga lagar, ja visst! — afbröt gref-
ven, som fann sig tilltalad af dessa ord. — Och hvilka äro
dessa lagar, mitt ’-herrskap? Kärlekens, barmhertighetens,
den gudomliga barmhertigheten, till hvilka vi måste blicka
Upprusik
— Riktigt grefve, blicka upp, det är rätta ordet! —
inföll herr Krona. — Dert ligger just nutidens olycka att
menniskorna så mycket blicka ned; bland det låga, det me-
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
