Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
ofvanstående vill bifoga några rader, hvilkas innehåll rätteligen
borde ha bibringats den senaste Don Juanframställaren af en
lyrisk instruktör, om någon sådan funnes.
Ja men hrr Willman och Arlberg, invänder man. Hvad
skall jag svara? Förmodligen tycka de båda utmärkta konst-
närerna det vara lustigt nog att se sig sjelfva gå igen — 1
miniatyr.
Herr Willman särskildt tyckes ha smak för miniatyrer, att
döma af de miniatyrtalanger han skyndat sig engagera eller re-
engagera och af hvilka somliga. äro: så utstuderadt präktigt mi-
niatyrmessiga, att jag trotsar vårt ÖObservatoriums starkaste
apparater att kunna upptäcka dem, så mycket mer som ju dessa
äro afsedda för: stjernkikert, och hvad stjernor beträffar — —
pd
Arvid Ödmanns hjeltepartier "betecknades i fjol af somliga
såsom till sitt utförande alltför små, petiga, spetsiga, slickade,
otillräckliga.»
Hvad säga väl de som så sade nu om hr Linden i Don
Juans storartade parti?
Fritz Arlberg ansågs på sin tid »ej helt fyllande partiet».
(Nåja, en komplett Don Juan torde vara lika svåranträfflig på
scenen som —— utom).
Och Willman ansågs ge partiet »en half tolkning, der det
ridderligt förföriska saknades och den grofva bastimbren störde.»
Med någon grof timbre stör nu visserligen icke hr Linden,
det må Gud veta. Snarare stör han med ingen timbre alls.
Hans spensliga baritenor i Don Juans parti liknade en
liten sparf som kommit in i en näktergalsbur, der den lilla
stackaren häpen flaxar af och an, qvittrande rätt snällt emellanåt
men ack! buren är så stor, sångaren så liten, sången så svag, näk-
tergalen — sin kos!
Var det något nummer der hr Lindens små nätta -toner
kunde taga sig någorlunda ut, så var det väl serenaden. Detta
oförlikneliga nummer, allenastående i hela operaliteraturen! Hr
Linden sjöng det som en ung frackklädd salongselegant inför trenne
väluppfostrade och oklanderligt sedesamma högadliga fröknar.
Men Don Juan — Don Juan sjunger för Donna Elviras
kammarsnärta, en liten spansk ragazza, som säkerligen föga skulle
låta sig bevekas af en sång, som om:den något pris skall ha
har odisputabel rätt till — Monthyonska dygdepriset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
