Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
bestyrkes af .begges »I briganti», två operor med texten lämpad
efter Schillers röfvarband och med långa cantilenor för den sju
hisklige böfven, som här i olika taktarter mediterar hur han bäst
skall kunna mörda sin gamle sjuke far, förgifta sin bror Carlo, för-
föra dennes brud, Amalia, och andra snygga saker i den vägen.
Nåväl, man kan icke heller önska sig en bättre teckning af
syndares för sena ånger, rädsla för domen och oändliga pina i
ett evinnerligt helvete. Det är uttryckt så ortodoxt vår stats-
kyrka någonsin kan äska och — älska. Likaledes sjelfva domen
är afmålad med kraftig, säker pensel af samma slag som den
komponistens ’landsman, den store Buonarotti, använde för sin
»Yttersta dom). |
(Och att då midt under åhörandet af denna sublima orkan
höra en liten täck fröken bakom mig hviska till sin mamma:
titta mamma så röda blåsarne äro der nere på ändan, (sotto voce)
hur ligger luggen, jag kom inte åt spegeln derute?)
Det lilla intermezzo, som efter dessa vilda tonhvirflar lägger
sig som -balsam kring åhörarnes uppskakade hjertan, är äfven i
och för sig mycket ljufligt och intagande, men tjenar endast att
gifva andrum innan finalen kommer med upprepningar ur det
föregående, ordnade till ett mäktigt medryckande crescendo, som
i sin glänsande majestätiska prakt värdigt sätter kronan på denna
mästerliga afdelning.
Början af andra afdelningen uthärdar ej fullt jemförelse
med slutet af den första; soloqvartetten och den fugerade kören
erbjuda dock, den förra ett par intagande melodier, den senare
ett kontrapunktiskt arbete af hög rang. Men fullt till sin fördel
visar sig mästaren i denna afdelning först i oktav-duetten, ett af
de mest lysande profven på Verdis egen, originella oratoriestil,
ett fullkomligt ursprungsfriskt stycke, omstråladt af rörande poe-
tisk fägring. Också altens sista arioso gör ett oförgätligt intryck,
särdeles då det kommer så väl till sin rätt som nu var fallet 1
fru Edlings minnesvärda föredrag, och Libera me, slutarian, der
återigen fru Östberg inlade god förtjenst, bildar jemte körernas
effektfulla grupperingar, som endast störas af ett något kylande
tekniskt lärdomsprof, en musikaliskt storslagen afslutning af det
hela, på samma gång som den mäktigt talar till känslan genom
solostämmans sannt poetiska affattning, som i det just i slut-
ackordet förekommande hastiga upprepandet af orden: »Befria
mig, från dödens fasor, o Herre!» så gripande skildrar den döen-
des nästan mekaniskt krampaktiga yttersta åkallan, då dödens engel
sänker sina svarta vingar öfver hans sista bädd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
