Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Quand on parle du sole ... — utropade han så
snart han fick se Larsson och kom emot honom med: båda
händerna utsträckta — vi höllo just på att tala om er, my
dear sir, och all den sensation er sista tafla väckt. Väl-
kommen till Bernshof, bästa herr Larsson, — fortfor han
med en svag, omedveten härmning af grefvinnans uttrycks-
sätt, — hoppas resan varit angenäm — vädret charmant ...
Han klappade Larsson på axeln, samt gjorde åtskilliga
besynnerliga blinkningar och böjningar med hufvudet, liksom
hade han velat säga: jag förstår ... jag förstår . .. vi ä
ännu icke rigtigt hemmastadda, men det blir nog bättre, det
blir nog bättre...
Sedan ’ ansåg han tydligen att intet mera kunde göras
för att sätta Larsson in i förhållandena; han smålog för-
nöjdt, betraktade ett ögonblick sina ytterligt omsorgsfullt
skötta fingerspetsar, svängde sig på klacken, och återtog sin
plats bredvid grefvinnan, i det han till Larsson gjorde ett
litet tecken att äfven denne skulle taga plats.
— För all del sitt ned, goda herr Larsson, — skyn-
dade sig grefvinnän att genast ifylla.
Larsson bugade sig voch slog sig ned på den utvisade
platsen.
— Nå, hvad säger ni om Bernshof? — frågade grefven,
i det han vände sig mot Larsson och småleende gnuggade
händerna, — det är ju inte så oäfvet? Man skulle ju kunna
taga några små vyer, icke sant? |
— Det är utomordentligt vackert, — svarade Larsson,
och kastade en blick genom de höga fönstren, — utomor-
dentligt.
— Ja, inte sant, caro amtico? — ropade herr Krona,
i det han for upp ur stolen, och, vårdslöst lutad öfver ena sidan
af flygeln, med lillfingret utsträckt fingrade på sina berlocker,
— jag brukar alltid säga åt min kära grefve, att vår Herre
har bestått honom en vacker natur och han har bestått
naturen en bra skötsel, så att jag sannerligen inte vet hvem
af herrarne som gjort mest för hvarandra.
Härmed brast herr Krona i skratt och såg sig omkring
i sällskapet, och den beskedlige grefven, som ansåg sig aldrig
böra underlåta att skratta åt herr Krona, gaf honom genast
den vanliga tributen.
Sedan de en stund pratat på detta sätt om vädret och
omgifningarne, om naturen och Larssons taflor, och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
