Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
på gatorna, jag mins ej hur vi fröso, hur snön lade sig 1
drifvor på min nacke och sedan smälte och rann ned för
ryggraden, — det är hon som berättat mig det, hon som
i verkligheten led allt det som för mig blott var en otydlig
dröm, — det är hon som beskrifvit för mig hur våra hän-
der stelnade och blånade, hur jag drog i min lilla korta
rock, för att få den att skyla, men hur det alltid blef något
ställe bart för snö och köld, hur det sved och brände i kyl-
knölarne på fötterna . . . hur är det, fröken? — tillade han
hastigt och såg upp, — är jag för realistisk nu?
Hon skakade på hufvudet; tårarne stodo henne i ögo-
nen. och hela hennes ansigtsuttryck vittnade om att hon följde
med och förstod honom. .
— Får jag fortsätta?
— Ja — ja, fortsätt!
— Nåväl, då skall ni också få följa mig under hela
denna natt! — utbrast han. och ett nytt uttryck af bitter-
het bortjagade det drömmande som hittills beslöjat hans
blick. — Ni skall med mig ånyo genomlefva denna hemska,
förvirrande dröm, -— som hon så många gånger berättat mig
—- ni skall känna hvad jag känner, då jag så här genom-
går det förflutna, hvars minnen kunna döfvas, mildras, men
utplånas, glömmas — aldrig! Ni skall gå med oss genom
de tomma, mörka gatorna, känna all den ångest som fylde
hennes hjerta, komma med oss till det trånga, låga rum,
fattigherberget, der menniskorna sofvo om hvarandra, och
der natten slutade i en lång, dödslik dvala ... Ty ni för-
står väl att det här inte är någon dikt, någon uppskakande
berättelse? Nej, det är en simpel, vanlig sanning, det var
verkligen jag, den lilla frusna, slöa gossen och qvinnan
bredvid mig, hon som jag nu målar med edra drag — det
var min mor!
Gabrielle gaf till ett svagt utrop och stirrade på honom
utan att kunna säga någonting. Hon hade hela tiden anat
att hans berättelse icke var någon dikt, utan en händelse,
om hvilken han sjelf varit med, men då hon nu fick höra
honom med ord bekräfta denna aning, kunde hon knappast
tro hvad bon hörde. Det var henne omöjligt att fatta, att
den elegant klädde unge mannen med det fina, behagliga
utseendet verkligen en gång varit en liten trasig, förfrusen
tiggargosse.
— Men hur är. det möjligt? — sade hon slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
