Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade det mest aristokratiska utseende ni kan tänka er...
och hon hade rätt dertill, -— tillade han med lägre röst.
— Men hur gick det sedan med er mor? — frågade
Gabrielle, — jag menar, efter den der natten ni beskref?
— Hur det gick? Vill ni höra min lefnadshistoria? —
frågade den unge målaren småleende.
— Ja visst, — svarade Gabrielle lifligt, — om ni vill
berätta den.
— Ja, det är egentligen inte mycket att berätta, och
ändå skulle jag kunna fylla hela volymer med allt hvad jag
gått igenom. Men det skulle inte ha intresse för någon an-
nan än mig sjelf. Tänk er, — fortfor han, i det han tog
en af penslarne, som han lekte med under det han talade,
— tänk er en ful, mager, gråblek liten pojke, som går om-
kring med sina lappade byxor och korta ärmar och ständigt
knuffas och undantränges och ständigt får höra att han är
till öfverlopps, att det inte fins någon plats i lifvet för ho-
nom, och i hvars hjertå ständigt röra sig och växa och ut-
vecklas känslor af hat och bitterhet. Ty den första känsla
jag tydligt kan minnas, var den att jag ville taga hämd på
någon, — på hvad eller Hvem, menniskor, Gud eller ödet,
det förstod jag ej. Jag ville bara få krossa någonting, bli
starkare än någonting, få sätta min fot på något och trampa
i hjel det. Men jag mins också att jag stälde mitt mål
högt, jag föraktade att begagna min makt öfver dem som
voro svagare än jag, jag var alltid snäll mot mindre barn
och hundar och småfoglar, som andra pojkar gjorde illa, —
ty hvad jag ville, var att någon som stod öfver mig skulle
komma under mig, då skulle jag tycka om att begagna min
makt. Kanske var det i sjelfva verket denna dunkla, hän-
synslösa drift, som mera än mina konstnärsanlag, mera än
nöden, gaf mig styrka att »slå mig igenom) .
Han tystnade; hans panna lade sig i djupa veck, och
han stirrade framför sig, försjunken i sina dystra. minnen.
Gabrielle betraktade honom skygt. Hans ord hade en
för henne främmande, underlig klang — ett eko af lidelser,
hvilka hon ej förstod — som nästan skrämde henne.
— Nåväl, — fortfor han, i det han hastigt. såg upp,
— sak samma hvad det var, hvem kan egentligen fullt klar-
göra en känsla? Det ingår så många olika känsloelement i
hvar enda drift inom oss, att det är en dårskap att söka
bestämdt namngifva någon. I alla fall vet jag, att mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
