Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
första tydliga känslor voro hat och hämdlust. Min stackars
mor deremot tänkte aldrig ondt om någon och hon bannade
mig alltid, då jag kallade menniskorna hjertlösa. Hvad jag
mins hur glad och nöjd hon var, då vi slutligen, efter att
ha slitit ondt i flere år, efter att ha »bott inne» på otaliga
ställen, det ena värre än det andra, slutligen fingo det något
bättre. Vi flyttade upp i ett litet vindsrum och härifrån
har jag mina första ljusare minnen. Här började jag också
att rita, jag kluttrade och suddade på allt hvad jag fick tag
i. Det var roligt, det tyckte jag om, ingenting annat hade
jag lust till... I samma hus som vi, en trappa upp, bodde
en öfverste, en gammal, vänlig herre, som jag ibland bru-
kade möta i förstugan. Han var så vacker, tyckte jag, så
lik Gud fader, alldeles så skulle han se ut, a sådana der
blå ögon, på samma gång allvarliga och milda, och likadant
hvitt lockigt hår. Han klappade mig alltid på hufvudet, då
vi möttes, och pratade med mig, och hans fru kom ofta upp
till min mor och skickade henne mat och kläder. Det gamla
herrs skapet hade två barnbarn, två små flickor, som hvarje
söndags eftermiddag voro hos dem. Då blef jag ibland efter-
ski ckad för att leka med dem. De kallade mig »gossen i
vind», och vi hade så roligt tillsammans, vi glömde all stånds-
skilnad under: lekarne. Jag tyckte om de små flickorna,
och jag mins, att, när jag om qvällarne bad Gud förgöra
alla rika och förnäma, tillade jag alltid: »utom öfversten
och öfverstinnan och Anni och Ellen.» En dag fick jag taga
mina ritningar med och visa öfversten. Hvad jag mins det
väl! Han satt i soffan och lade patience; då jag kom,
lade han ihop korten, tog upp sin lorgnett och började lång-
samt granska ritningarne, allt emellanåt pekande på dem
med lorgnetten och kriticerande dem. Den der lorgnetten
imponerade oerhördt på mig; jag tyckte den såg så förnäm
och vördnadsbjudarde ut. De små flickorna stodo bredvid
och flyttade förundrade blicken mellan mig och farfar och
ritningarne. Jag fick så mycket beröm; öfversten sade att
jag hade stora anlag och kanske en framtid som målare
framför mig. Den natten kunde jag inte sofva; äregirig-
hetens dämon hade gripit mig; jag var visserligen bara fem-
ton år, men jag hade känslor och lidelser som" en tjugu-
åring. Min fantasi tog ett af dessa sanslösa språng som
känneteckna början af hvarje konstnärsbana; alla svårig-
heter voro öfvervunna, eller rättare, jag hade icke stött på
REN a oa non sana
I
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
