Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
för henne helt och "hållet okändt slag af tillvaro. I hennes
eget själslif var allt så enkelt och osammansatt; liksom hen-
nes yttre lif orubbligt följde vissa bestämda konturer, så
funnos "för henne endast rent osammansatta känslor och
tankar: goda eller dåliga, rätta eller orätta, — på samma
sätt som det endast fans goda eller dåliga menniskor. Inga
blandningar, inga schatteringar, inga omärkliga öfvergångar;
att en god menniska kunde drifvas af en ond känsla, var
för henne en lika stor paradox, som att en brottsling icke
var alltigenom förderfvad. Likaså hade det hittills för henne
varit en på förhand antagen sats, att en konstnär icke hade
vanliga, menskliga känslor, utan blott var en abstraktion af
kärlek till Rosen Under hennes verldsvana yttre fans en
fullkomligt barnslig naiyveté, som brist på erfarenhet, brist
på umgänge med mera begåfvade personer underhållit och
utvecklat.
Men, — sade hon slutligen, då Larsson ånyo satt
tyst, — nu sedan allt är förändradt, nu sedan ni blifvit
stor och erkänd, nu känner ni väl annorlunda, nu har ni
räl glömt de der pittra.. i.
— Glömt! afbröt han henne lidelsefullt, — naturer
sådana som jag, på en gång starka och veka, kunna like
omöjligt glömma, som hafvet kan ge igen hvad som en gång
sjunkit till dess botten. Jag glömmer aldrig en förolämp-
ning. Minnet deraf kan döfvas — under åratal kanske —
men så är det en småsak som väcker det och. jag knyter
på nytt handen af otillfredsstäld hämdlust. Ser ni, en
öfvervägande stark natur ger tvärt igen en förolämpning och
så är han qvitt sitt HET ABOA, — och en svag glömmer
och förlåter så småningom, men jag gör intetdera. Jag är
för stolt att visa att jag blifvit förolämpad, och så gömmer
jag inom mig harmen häröfver, och trycker den längre och
längre in i själen och så har jag den för alltid qvar, som
ett gammalt sår, som inte vill läkas. Det är min förban-
nelse att jag inte kan glömma och förlåta. Förolämpningar,
stora eller små, det är sak samma, som jag fått lida, för-
ödmjukelser jag måst genomgå, kunna ibland liksom sticka
till inom mig, och trots det närvarandes lycka, förgifta hela
min tillvaro!
— Men det är ju småaktigt! — utropade Gabrielle.
— Ja visst är det småaktigt! — svarade han skrattande,
tror ni att jag icke är den förste att erkänna det? Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
