Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
t. ex., — nu får ni äfven kalla mig otacksam — jag kan
aldrig försona mig med tanken att jag måst emottaga så
mycken hjelp, jag kan icke bli qvitt minnet af dessa ymat.
dagar», som jag hade under min studietid, af dessa listor,
dessa »inse RR för en ung lofvande artist>. Jag skulle
vilja ha endast ns sjelf att tacka för att jag kom fram —
mig sjelf och ingen annan!
— Hvad ni är högmodig, herr Larsson! Ni är den hög-
modigaste menniska jag någonsin påträffat!
Det tror jag ni har rätt i, — jag vet det. »Lyck-
ligtvis har jag också min sjelfkritik, som kan hålla styr på
mig. Men, — fortfor han och reste sig upp, — nu ha vi
så länge talat om mig och mina förhållanden att vi glömt
måla — skola vi börja igen?
Nej, — svarade Gabrielle hastigt, — jag är trött i
dag, låt oss i stället fortsätta att prata.
Hon steg upp, satte sig i soffan och intog en beqväm
ställning, med hufvudet lutadt mot en dyna. Larsson slog
sig ned på den lediga platsen vid hennes sida.
Det var så tyst och varmt i ateliern; det låg liksom en
stämning af sommarens fullhet i luften. Genom det öppna
fönstret kom då och då, likt nyckfulla strömdrag, en doft
från blomsterrabatterna ute på gården; allt emellanåt flög
en insekt in i rummet, glog sitt bedöfvande, oroliga surr
mot rutan och försvann så i den djupblå, molnfria rymden
utanför.
Allt detta verkade på en gång upphetsande och för-
slappande på de begge ungas SEN. En obeskriflig känsla
af ljuft välbehag kom öfver Gabrielle; hon satt så väl i
soffan, hon tyckte att samtalet gick så lätt, att tankarne
uppstego inom henne lifliga och klara och ändå så under-
bart stilla och drömmande. Den unge artistens närhet lik-
som utvecklade hennes bästa egenskaper, och det dunkla
medvetandet härom försatte henne i en fullständig harmoni,
på samma sätt som umgänget med personer, hvilka äro oss
antipatiska, framlockar våra sämsta egenskaper, gör oss fula
och obehagliga, med ett ordt sagdt, bringar oss i både inre
och yttre disharmoni.
Äfven Larsson var under inflytande af samma förtroll-
ning; det föreföll honom som om de på denna lilla stund
öfverstigit den klyfta, som hittills legat emellan dem och
att de ändtligen stodo framför hvarandra endast som tvenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
