Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAPAS AR SE
262
under denna tid, att hennes fantasi ej förmådde sätta sig in
i att då de nu träffades, skulle han återtaga sina gamla
vanor och allt vara som förr. Men då hon fick se honom,
då han sprang ned ur wagongen och med ett strålande
leende omfamnade och kysste henne, då kom det öfver henne,
med en återhållen och liksom samlad känslas hela kraft, en
plötslig, oemotståndlig motvilja. Såg han verkligen så ut,
var han sådan i sitt sätt och uppträdande? Det föreföll
henne som om hon under denna tid glömt hur han såg ut,
eller också, att han blifvit annorlunda än han förr var.
Nej, hon kände ej mera igen honom, hennes gamla barn-
domsvän, med hvilken hon lekt och tvistat och skämtat,
var en främling, söm hon ej ville veta af.
Och under hemvägen, då baronen muntert pratade och
afhandlade tilldragelser som timat medan de varit skilda åt,
ljöd det oupphörligt inom henne ett vildt, ångestfullt: nej,
jag vill inte, jag vill inte!
Detta invärtes, tysta, otyglade skrik fortfor hela dagen.
Till det yttre var hon fullkomligt lugn, hon hade ju från
sin barndom lärt att beherska sig, att, hvad hon än kände,
iakttaga en passande värdighet, men hennes hjerta grät
och skrek, likt ett barn, som ej vill böja sig. Allra svå-
rast blef det, då hon såg Larsson och fästmannen tillsam-
mans. Då var det, som om den mäktiga dragningskraft
den unge artisten utöfvade på henne liksom stegrats genom
den plötsliga ovilja hon kände för fästmannen. Med en pin-
sam noggrannhet jemförde hon deras utseende, deras ord och
sätt att föra sig. Och genom kärlekens prisma mång-
dubblade och färglade hon den. enes egenskaper, medan
hon hos den andre icke kunde se annat än det mindre be-
hagliga.
— Nej, jag vill inte, jag vill inte! — ropade det åter-
igen inom henne, — jag kan inte, det är omöjligt! Men
hvad är det då jag vill? — fortsatte denna tysta stämma,
som hon tyckte sig höra högre än alla de talande rösterna
omkring sig, »hvad är det då jag vill? Jo, jag vill sitta i
hans atelier, betrakta honom, se hur hans magra, fasta hand
rör sig öfver duken, höra honom tala, känna hur hans kär-
lek omger mig... smeker mig... känna hur hela luften
är fyld-af någonting hemlighetsfullt skönt, som är så ljuft
att inandas . . känna hur han.
Och hon försjönk i ett rus af obestämda drömmar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
