Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
den beskedliga grefven tycktes vara med om denna oafsigt-
liga sammansvärjning att hålla vakt om Gabrielle.
Men strax efter middagen gjorde slumpen att de några
ögonblick blefvo ensamma. . Grefven satt och småslumrade
efter kaffet, grefvinnan hade blifvit bortkallad och baronen
hade gått upp på sitt rum. för att hemta en bok.
— Fröken Gabrielle, — hviskade Larsson hastigt, ty
han visste att de endast hade ett par minuter på sig, —
vill ni möta mig i afton i bokallén, sedan alla lagt sig, jag
måste tala med er innan jag reser och vi för alltid skiljas?
— Jag skall försöka, — hviskade hon tillbaka, blek och
upprörd, men utan tvekan, — klockan elfva?
Sedan sade de ingenting mera; det föreföll dem begge
som en omöjlighet att yttra vanliga ord och fraser efter
den öfverenskommelse som blifvit uppgjord... Detta möte
framstod ögonblickligen för dem begge som någonting stort,
underbart, hemlighetsfullt, från hvilket de ej kunde taga
sina tankar, — det var som en gåta, hvilken kastats in i
deras själ, och på hvars lösning de nyfiket och bäfvande
väntade.
Baronen kom nu tillbaka, slog sig ned bredvid Gabrielle
och började läsa upp några bitar ur den medhafda boken.
Han läste väl och det han valt att läsa vittnade om smak
och förfining, men ingen af hans begge åhörare ens visste om
hvad det förelästa handlade, och så snart Larsson, utan att
vara. ohöflig, kunde gå sin väg, steg han upp och lemnade
bersån. ;
Det föreföll Gabrielle som om hvarje timma på denna
eftermiddag varit en hel, lång tidrymd att genomlefva. Hon
liksom kände hvarje minut, hon tyckte sig se hur tiden
gick bredvid henne med långa, tunga, släpande steg; hon
hörde alla klockor picka, alla qvarter slå, det var som om
lifvet, verkligheten plötsligen runnit bort och tiden ensam
utan innehåll, stått qvar för att plåga henne.
Fram emot aftonen lyckades hon på en stund befria
sig från de öfrigas sällskap och smyga sig ned i parken.
Solen var nära sin nedgång; öfver marken föllo bjerta guld-
skimrande strimmor och längst bort, der träden glesnade,
syntes liksom ett damfyldt guldstoft i luften. En svärm af
myggor dansade fram och tillbaka, upp och ned i en oaf:
bruten yrsel, liksom berusade af aftonens skönhet. Eljest
var allt lugnt och stilla, träden stodo orörliga, som om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
