Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - »Don Juan» på den svenska scenen. Ett hundraårsminne af Don Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
här lemna några utdrag ur hans kritiska broschyr, hvari han
med entusiastiskt ifver drager i härnad mot den fadda smaken
och den ängsliga skuggrädslan. Han begynar med en »tillegnan»
till skribenten i Stockholms-Posten»:
»Er evidenta uppsats om »Don Juan», min herre, har så
lifligen rört mig, att jag sätter mig ned och skrifver det föl-
jande. Oemotsägligen har Ni lagt i öppen dag, att Ni läst
igenom detta skådespel från perm till perm. Men Eder upp-
sats har ännu en förtjenst, hvarför jag särskildt är Eder för-
bunden i att hvarken dess rubrik eller innehåll röja minsta spår
dertill, att Ni velat skrifva en kritik i ämnet. Och det är
af dessa skäl som jag tagit mig friheten att nyttja detta ord
öfver min uppsats.»
Härefter yttrar han bland annat: »Man finner hur matt,
halft och energilöst det förfärliga ämnet blifvit behandladt af
dramatikern, huru han likt hundrade af detta tidehvarfs skriben-
ter pinats för att göra bofven så litet bof som möjligt — och
allt sådant naturligtvis i afsigt att ej stöta den goda smaken,
hos hvilken den svenske öfversättaren i en särskild anmärkning
äfven gör sin ödmjukaste ursägt för detta matta, halfva och
energilösa, hvilket han måtte tycka vara rätt starkt, helt och
nervfullt. Det är i sanning vidunderligt med denna så kallade
smak! Och med dessa smakens befordrare och representanter.
Om dem kan riktigt sägas, som det på ett ställe heter i Schil-
lers Wallenstein:
»Man bäfvar straxt för allt, som har ett djup,
Och trifs blott väl der som är rigtigt flackt!»
Ty — de vilja göra en dygdig man: och det blir en mes; de
vilja göra en bof: och det blir en lättsinnig fåne; de vilja be-
skrifva en skamgerning: och dertill nyttja vackra ord. Med
mera sådant. Smaken, ropa de, den goda, fina, höga smaken
får ej såras. Det skall vara tukt i stil och behag i målning.
Det skall vara måtta i allt.
Och likväl, säga de, skall man följa naturen. Men buru
våga de nämna naturen, den höga herrliga naturen, som, att
döma af deras konstteori, måste i det minsta till det största
drag, i den minsta till den största målning, såra dessa pysslin-
gars fina smak? Draken är styggelig att påse, ugglan och babia-
nen äro fula ända till äckel. Våra svenska korpar äro svarta —
kanhända målaren skulle afbilda en korp hvit, för att få honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
