Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tea, af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
små, trasiga mattstumpar här och där på golfvet, tog in
soffkuddarne i sitt rum, när hon hade främmande, och kokade
kaffe på kaminen om morgnarna.
Hon och fröken Olsson kunde alls inte tåla hvarann.
Första gången de kommo ihop sig var just om den der
kaffelukten om morgnarna. Fröken Olsson gick rundt om-
kring rummet, luktade i alla hörn, lyfte på kaminlocket,
kunde inte begripa hvarifrån oset kom och ville nödvändigt att
Tea skulle veta det. Men denna försäkrade att det steg upp
från dem som bodde inunder, och det var inte förr än fröken
blef ond och framstälde närgångna beskyllningar som Tea
äfvenledes blef rasande och förklarade, att om hon också
kokat kaffe härinne, så var det för öfver en halftimme sedan,
och det kunde ingen menniska lukta sig till, om hon också
hade aldrig så lång näsa.
Andra gången var det om klistringen af fönsterna. Tea
hade fått för sig att det inte gick an att vädra genom något
annat än det, där fröken Olsson satt och arbetade, och fröken
Olsson hyste den åsigten att den åsyftade luftvexlingen kunde
vinnas genom att öppna en af de öfre dragrutorna, ifall man
bara ville göra sig det besväret att taga in en trappstege för
att komma åt. Då hon sagt till en fyra, fem gånger om de
nedre rutornas klistring, tog hon sin tillflykt till högre makter
och hotade med att gå in till principalen.
Tea bara skrattade. Hon var en godmodig själ och
tog allting som skämt när hon var vidt godt humör. Men
när fröken Olsson inte visade lika fin takt utan försökte
öfvertyga henne om sitt allvar genom att ännu eftertryck-
ligare upprepa hotelsen, så gick Tea helt förbindligt och läste
upp dörren till grosshandlarns privatrum, hvilka likväl för
tillfället voro tomma.
— Var så god! Gå hon!
Om fröken Olsson, som var ett mycket respektabelt och
sansadt fruntimmer någonsin känt en böjelse att fatta en
menniska i håret, så gjorde hon det säkert i detta ögon-
blick, men det oaktadt beherskade hon sig, knep ihop läp-
parna, sade icke ett ord vidare och väntade med så mycket
lugn hon kunde tills grosshandlaren kommit hem. Då gick
hon direkt in till honom.
Han satt vid skrifbordet och putsade sina långa, väl-
formade naglar. Det var en distinguerad man, herr Ryd-
ström, ungkarl men ännu 1 sina bästa år, lång och ståtlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
