Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tea, af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
Ett prasslande ljud förnams, efterföljdt af en djup tystnad.
— Andra sidan! Så där ja — sade Tea.
ter en paus. Så kom ett jemmerrop.
— Inte så hårdt, för tusan! Hon ska’ väl veta hvad
hon gör!
— Äh, äh, äh, han går väl inte sönder heller! Håll
emot. HSå-å ja! Gör det ondt nu igen? Det var förskräck-
ligt hvad han ä” ömtålig i kväll! Det ä’ väl för han kom
så sent hem, kan jag tro. Jag hade legat vaken så länge,
men så somnade jag så hårdt, att jag höll på att inte höra
knackningen en gång.
Ett mummel blef svaret, och så var det tyst igen. Men
Tea brukade aldrig tiga länge.
— Vet grosshandlarn, di spelar en sån stilig pjes på
Södran i morgon. Jag tänkte fråga om jag kunde få gå,
der jag satt sist.
Mummel igen.
Tackar. Jag vet inget roligare, vet grosshandlarn, än
att gå på teatern, och den här pjesen ska vara så stilig så.
Det ska” vara maskeradbal i helvete och dödskallar och grodor,
som kryper på väggarna. HSå-ja, nu ska vi stryka. Så
JA I Ä han varm nu?
Det är inte kändt, när och hur herr Lindblad lärde sig att
göra en liten smal öppning mellan en dörrpost och ett draperi
för att kika in i andras sofgemak, men han kunde konsten
och använde den också vid detta tillfälle.
Utsträckt på soffan därinne, låg grosshandlar Rydström
klädd i nattrock och högröda ullstrumpor på fötterna, som
han höll upplagda på soffkarmen, så att tåspetsarne voro i
jemnhöjd med näsan. Och det var dessa arma fötter, som
voro öfverlemnade i Teas våld. Hon knådade och gned dem
på det obarmhertigaste mellan sina stora, knotiga händer.
Hon bultade och sträckte på dem, så det såg ut, som om
de aldrig mera skulle hålla att gå på. Men under hela tiden
låg grosshandlarn stilla med armarna i kors öfver bröstet
och med samma värdiga lugn utbredt öfver sitt långsmala
ansigte, som då han iförd redingot och briljantknappar i
skjortbröstet presiderade på bolagsstämmorna. Det var en-
dast då han kände ett mer än vanligt kraftigt ryck, som
det drog i hans kindmuskler. Men så visste han förmodligen
också att ondt skall med ondt fördrifvas och något säkrare
RNE gr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
