Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NXKXIV.
Men det kom hjelp och det från ett håll, som man
minst väntade. Herr Melchers hade nära anförvandter i
Groenewegen, en svåger och en syster, med hvilka han lefde
på den angenäma foten af stilla örlog. Hvad pålar att skubba
sig mot äro för djuren på fältet, det är familjeförhållanden för
tvåbenta varelser. Herr Rooyaards var en blek och aftärd
gestalt, i hela sitt uppträdande raka motsatsen till hans lef
nadsfriske, .upprymde svåger; »en stackars ynkrygg», sade
denne med denna oförstälda motvilja för svaga stackare, som
är egendomlig för kraftfulla menniskor. »När jag någon
gång räcker honom handen, så käns det alldeles som om
jag toge i en fisk.» — »Öppna för all del fönstret en stund»,
ropade han en gång, när han en vinterdag trädde in till sin
svåger; »jag qväfves i den unkna luften.> Och lika för-
skämd som luften i rummet var äfven mannens inre atmosfer.
Två ting förorsakade svåger Rooyaards svåra bekymmer: hans
själ och hans egodelar. I en omfamning slöt han båda två,
bibeln och kassaskrinet, hårdt till sitt hjerta. Af ingendera
gaf han ett jota eller ett öre till spillo.
»Min svåger», brukade stadskassören säga, »plågas af sorg
öfver sin gjäls förderf. Jag tror att menniskor, som gå och
oroa sig för detta organ, äro lika sjuka till själen som de,
hvilka lida af en inbillad sjukdom äro det till kroppen.
Man bör icke ständigt gå och trefva på själen, lika litet
som på nerver och lungor. En syndare är redan i och för
sig obehaglig nog för Gud fader att se på, utan att jag dess-
utom skulle visa mig som en grinolle för den gode Skapa-
ren!» — »Tänk på framtiden svåger», hade den sparsamme
herr Rooyaards mången gång förmanat honom, »tänk på
hustru och barn. Penningar äro. ett lån af vår herre.»
»Att de åtminstone icke komma ut bland menniskor,
derom drager svåger försorg», afbröt stadskassören honom
plirande med ögonen.
»Den, som icke tager vara på penningar eller den
som förslösar dem, han begår synd», fortfor svågern, »synd
emot Gud, hvars vilja det är att vi skola utgifva dem till
Hans ära.» |
»Att vi skola utgifva dem, just det ja», återtog den andre.
Rådet var godt. Men, käre läsare, måtte den sanning
du behöfver, aldrig ljuda mot dig från den mans mun, mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
