Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
som måste inge vördhad och kärlek. Men ungdomen älskade
han - företrädesvis. > Ty hos den fann han, hvad som 1 ett
organiskt lif måste’ sättas högst: rik möjlighet till utveck-
ling och begär efter sådan. Och den högsinthet, som låg i
hahs kärlek till de unga, gaf åt hans förhållande till dem
en jämlikhet och en aktning, som gjorde hans ord och hans
mening långt kraftigare och verksammare än deras, hvilka
bygga på sin högre ställnings auktoritet.
Han betraktade ej de unga på samma sätt som våra
dagars erfarne och vise. De pröfva dem efter en så enkel
metod. Utgående från det angenäma antagandet, att den
förträfflighet de och deras ungdomsvänner hunnit är den
högsta, ställa depå den yngre generationen det spörsmålet:
beter den sig, som vi betedde oss i vår ungdom? Blir svaret
nekande – och det blir det lyckligtvis oftast — så förbluffar
man t. ex. en flickskola i Falun med den slutledningen: ja,
men då kan den ju aldrig bli så förträfflig som vi äro. Och
så blir man orolig och sedligt vettvill, om man också inte
upptäcker annan olikhet än att ungdomen inte så artistiskt
nu som förr förstår att kasta löjets och gluntsångens slöja
öfver sina brott mot moralen.
Wikner hade ett något afvikande betraktelsesätt. Han
inbillade sig att människoslägtet i stort också kunde och
borde betraktas som.en organism, hvars lif kunde och borde
utveckla sig, och att ständigt nya uppgifter föreligga till lös-
ning. Sin uppfattning i denna punkt har han vackert fram-
stält i »Kulturens offerväsen». »Hvarje större kulturuppgift
är: ett fäste att storma: de som först löpa till storms, få
gemenligen bita i gräset, och de segrande skarorna äro deras
kamrater, som ila fram öfver de fallnes lik. Detta samman-
hänger med. den omständigheten att kulturens framsteg icke
är ett blott vaktombyte mellan dem, som hafva att bevak:
portarne till hennes helgedom. Det är för ingen del så vid
detta vaktskifte som vid åtskilliga andra, att begge vakterna
fredligt salutera hvarandra, och att den gamla »går sin väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
