Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Återblick på vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OA ARR
663
nonehalance, af Faubourg Saint-Germain och Closerie de Lilas
— helt och hållet obeskriflig.
La divette Schneider sekunderades värdigt af Mm. Grenier
och Kopp, tvenne Offenbachsstorheter sans reproche et sans —
peur, hvilket senare ock kan sägas om den nästan alltför pikanta
lilla Silly, Oreste, som dref diableriet till sin spets — men å la
frangaise.
Det dröjde ej längre iän till våren derpå förrän Nordens
Paris ekade af den’ skönas refränger. Hntusiasmen sträckte sig
ända till gamla hederliga skollärare, som midt i »timmen» ej
kunde hindra sig från att fråga sina elever »om de sett» — (!)
(Hr Strindberg har sagt det).
Södra Teatern har den evinnerliga äran att allraförst ha
framfört denna -»i frihet dresserade» dame. Och det på ett
mycket godt sätt. Frök, Gurli Hjortsberg inlade i sitt spel en
finare ton än som kanske operetten ville ha, men derigenom och
genom sin särdeles täcka sång var hon en behaglig öfversättning
af den franska Helena, lämpad för Stockholms — och Söders
förhållanden.
Norr ville ha en Helena, som ändå var litet mer — hm!
hm! — inte helt fransysk — Gud bevare oss! — nej men litet
mer — hm! hm!
Hon kom, såg och segrade. En mycket uppsluppen och
glad Helena, som icke gaf till motvigt någon furstlig elegans och
prinsesslik grace, men i stället gjorde det vågade förmildradt
genom en viss pojkaktig trohjertenhet och naturfriskhet. Helena
blef en munter toka, som hade tråkigt i det parodiska Com-
pidgne-lifvet i Grekland och som derför — — —-,
En skälmsk Helena, som graciöst slog manteln öfver axeln
och förstulet »blixtrade> åt det Carolinska oxögat, under det
hon med gickande röst kastade dit en tonkaskad: Säg Venus,
säg, är det skick och fason att så der lägga an på en kunglig
person ?!
Hundra gånger och mer måste denna Helena fram, man
festade på hennes 50:de, hennes 75:te, hennes 100:de jubeldag,
verser skrefvos, sånger sjöngos, på scenen superades, orerades,
harangerades — det var hardt när en sann nationalhögtid, »deraf
minnet ej snart skall förblekna hos alla dem, som hade lyckan»
etc –etet
Komma sedan några mera obskyra Helenor — ingen kunde
uppväga den kungliga unika — och till slut kom en tid då
Ilelena — icke kom alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
